På en road trip som har tagit oss längre och längre bort från civilisationen ger vi oss nu allra längst ut i ödebygden, så långt västerut vi bara kan komma. Målet är Carne Golf Links i Belmullet.
Landskapet som möter oss är nästan osannolikt vackert. Om det inte var så grönt skulle man kunna tro att man var på månen. Eddie Hackett måste ha blivit överlycklig när han skådade ut över landskapet som presenterades för vad som skulle bli hans sista, och enligt honom själv, bästa golfbana. Detta från en man som designat banor som Ballyliffin och Waterville.
Som vi sett tidigare under resans gång, t ex på Enniscrone och Donegal, så föredrar Hackett att på klassiskt vis följa naturen och inte röja runt, ”shapea”, för mycket. ”I find that nature is the best architect . . . I try to dress up what the Good Lord provides” som han själv sagt. Detta gör att banan känns mycket naturlig, som att man spelar på orörd mark där man bara klippt gräset lite grann.
Det finns totalt 27 hål på Carne Golf Links, 18 hål på den ursprungliga Hackett Course från 1993 och 9 hål på den nyare Kilmore Course som öppnade 2013. Hackett-banan har två niohålsslingor som tar en tillbaka till klubbhuset, så om man vill kan man kombinera banorna och t ex spela sista nio på Hackett följt av Kilmore, en kombination vi kan rekommendera om man inte har tid att spela alla 27 hål (som vi naturligtvis framförallt rekommenderar, ja nästan kräver när du nu tagit dig ända hit till jordens ände).
Vi satsar på det senare alternativet och ger oss ut som en tvåboll för att hinna med alla 27 hål. Trots att det är helg så är banan relativt tom så här i maj. Vi är som sagt långt från civilisationen, och vädret kan vara tufft men vi har tur, solen skiner på oss och vinden är hanterbar. ”A wee breeze” som man säger här ute när det blåser kuling.
Första nio på Hackett spelas på lite planare mark, relativt sett. För ingenting är helt plant, alla hål lutar åt något hål, fairway är hård och bollarna studsar lite som de vill. Riktig, äkta linksgolf med andra ord. Emellanåt kommer vi in bland sanddynerna, ofta ligger greenerna skyddade och man kan vila sig från vinden. De två bästa hålen är de två sista, åtta och nio. Åttan, en par fyra, spelas helst längs högerkanten för att få en bra överblick över greenområdet. Kanske måste du ändå promenera fram en bit för att se var greenen ligger, i något som nästan ser ut som en amfiteater av höga sanddynor. Greenen har två platåer, så att veta var flaggan står är ett måste. Från åttans green klättrar vi högt upp till nians tee, med utsikt över hela hålet ända tillbaks till klubbhuset. Det plana fairwayen där nere avslutas med en brant upp mot green. Slår man för långt blir inspelet blint. Ett fint hål.
Andra nio tar oss på allvar ut bland sanddynerna. Hålen är mer utspridda, och sandynerna så höga att man för det mesta inte ser några andra golfare, utan det känns som att man har banan helt för sig själv. Hackett låter oss ibland klättra över sanddynerna, ibland spela i dalarna däremellan. Greenerna är ofta omgärdade och skyddade från vinden, men på det stora hela är hålen på den här slingan mer krävande än första nio. Många av hålen spelas från högt belägna tees mot vad som ser ut som omöjligt smala mål, men som ofta är bredare än vad de först ser ut. Vi skulle vilja beskriva alla hålen men det skulle bli en roman. Vi nämner bara det sista, en par femma. Här kan den långtslående frestas att nå på två, men farorna är många med en kraftigt undulerad fairway och en upphöjd green med en ravin precis framför. Vi blir mycket förvånade när vi efter rundan får höra att hålet var naturens skapelse, Hackett har inte flyttat någon jord. Vilken natur!
Kilmore-banan fortsätter i samma stil som sista nio på Hackett-banan, om än på sina håll ännu mer spektakulärt. Här kommer man dessutom allra närmast Atlanten. Tyvärr så nära att banan ibland översvämmats under vinterstormarna, så vissa år har man varit tvungen att stänga en del hål. Men är banan öppen när du är där så missa den inte. Några av hålen är enligt min mening de allra bästa på Carne Golf Links.
Klimatet är som sagt tufft här ute vid Atlantkusten. Gräset får mycket stryk, och ibland blåser fuktig, saltmättad luft in över banan. Banan är inte lika ”polerad” som t ex Enniscrone, men vad gör det. Det här är riktig linksgolf för inbitna entusiaster. Att greenerna inte är helt perfekta förminskar inte golfupplevelsen på något sätt. Missförstå mig rätt, banan är inte i dåligt skick på något sätt, den är bara inte i lika superbt skick som några av de banor vi blivit bortskämda med de senaste dagarna. Vill du spela golf som det en gång var tänkt att spelas ska du komma hit till Carne Golf Links.
