
Lev två gånger – Golf på Costa Brava

Översatt av AI
”Lev två gånger” är Costa Bravas officiella turistslogan. Tanken är att man på Costa Brava inte behöver välja bort den ena upplevelsen för den andra, man kan få allt. Vi bestämde oss för att testa att leva två gånger under en vecka.
Som golfare var vår första upplevelse förstås golf. Vi har varit på Costa Brava tidigare och spelat banor som Camiral (PGA Catalunya), Platja de Pals och Emporda, alla fina banor nära Girona. Men åker man bara lite längre norrut hittar man två riktiga toppanläggningar som ligger mitt framför näsan på en, Torremirona och Perelada, och det var dit vi skulle den här gången.
Ankomst till Barcelona
Vår grupp hade deltagare från hela Europa (och till och med en från Australien), och det, tillsammans med ett mindre bagagemissöde, gjorde att vi kom iväg sent från flygplatsen i Barcelona. Men när vi väl var på väg gick den 90 minuter långa transfern till Torremirona smidigt. När vi kom fram till klubbhuset stod det snabbt klart vad veckans andra upplevelse skulle bli: mat. Klubbchefen Kilian Archelaguet bjöd på en utsökt lunch på klubbhusterrassen med utsikt över banan och greenerna på tionde och artonde hålen, med Pyrenéerna i bakgrunden. Vilken utsikt!
Efter en lång lunch och lite uppackning hade vi fortfarande några timmars dagsljus kvar, så vi gick förstås till rangen. Där tog klubbens pro emot oss och tog sig tid att analysera våra svingar en och en, och vi fick nyttiga råd inför nästa dags runda.


Kvällen avslutades, förstås, med ännu mer mat. Torremirona har ett utmärkt klubbhus med matsalar för både enklare och mer formella middagar, och vi bjöds på en fin trerättersmiddag.
Golf på Torremirona
Nästa morgon vaknade vi till en varm och solig dag, trots att det nästan var mitten av november. Klimatet på Costa Brava liknar det på Franska rivieran och är perfekt för golf sent på hösten eller tidigt på våren.
Torremirona har en 18-hålsbana, par 72, och första hålet, ett par 4 i svag uppförsbacke, börjar precis utanför klubbhuset. Ett trevligt och okomplicerat hål som ger en känsla av vad som väntar. En bra känsla.
De första hålen går i svag uppförsbacke bland träden, tills man kommer ut i ett öppnare parti från fjärde hålet. Där finns också det första vattnet, en damm som omger greenen på det korta par 3-hålet nummer fem, ett mycket trevligt men knepigt litet hål. Vatten är också i spel på sjätte och sjunde hålen. Sjuan är ett par 4 med utslag över vatten och flera bunkrar i landningsområdet, och inspelet går över ett dike ner mot en välförsvarad green. Ett mycket fint hål.
Sista nio börjar strax nedanför klubbhuset med ett kort par 3 med lite vatten vid greenen. Den största svårigheten här är vetskapen om att alla golfare som äter eller dricker på klubbhusterrassen ser varje slag.
Resten av hålen på sista nio spelas på ganska flack mark. Hålen kantas av träd, men oftast hittar man bollen lätt. Det finns gott om bunkrar, och det är de som står för det mesta av svårigheten, tyvärr ibland på grund av dåligt underhåll. Greenerna är däremot välskötta och rättvisa, och ruffen hålls fin och kort, så det är sällan något problem att hitta bollen om man skulle hamna snett.
Allt som allt tyckte vi att banan var trevlig att spela och lagom utmanande för golfare på alla nivåer. Väl värd att spela flera gånger.
Efter rundan var det förstås dags för mer mat. Jag trodde inte att jag skulle orka mer efter gårdagens två stora måltider, men där hade jag fel. Torremirona överträffade sig självt ännu en gång med en ny gourmetupplevelse.
Dalímuseet
Glada och nöjda efter golf och en lång lunch gav vi oss iväg till vår tredje upplevelse: Dalímuseet i grannstaden Figueres, bara en kvarts bilfärd från Torremirona Golf.
Att kliva in på museet kändes som att kliva in i Salvador Dalís eget huvud. Redan när vi närmade oss byggnaden avslöjade den surrealistiska fasaden, krönt med jättelika ägg och förgyllda statyer, att det här inte skulle bli något vanligt museibesök. Byggnaden i Dalís hemstad var en gång stadens teater, men han gjorde om den till en enda stor uppvisning av sitt livsverk. Inne omgavs vi av en väldig samling målningar, skulpturer och märkliga installationer, som alla speglar Dalís vilda fantasi och enastående skicklighet.






När vi gick runt i museet med vår guide kändes det som att röra sig genom en dröm, där verklighet och fantasi flöt ihop. Från det berömda Mae West-rummet till Regntaxin bjöd varje hörn på en ny överraskning som utmanade ens sätt att se på världen. Det är lätt att förstå varför Dalís teatermuseum räknas som en av världens största surrealistiska upplevelser. Besöket kändes som en sällsynt inbjudan in i Dalís kreativa universum, och jag gick därifrån med större förståelse för hans konst och hans underbart bisarra sätt att tänka. Museet är ett måste om man är i trakten, även om man inte är särskilt konstintresserad. Det här museet är för alla.
Tillbaka på Torremirona väntade ännu en gourmetmiddag. Allt prat om mat kan låta tjatigt och tråkigt, men tro mig, det finns inget tråkigt med de här måltiderna. Varenda en är ett mästerverk som jag som skribent inte förmår beskriva.


Efter middagen samlades vi runt pianot i klubbhusets lounge. Vi hade turen att ha både en musiker och en duktig sångare i gruppen, och med de två i spetsen stämde vi andra in, så att vi nästan skrämde bort ett gäng italienska golfare. Men allt slutade väl, och vi gick och lade oss glada och nöjda.
Morgon i Besalú
Nästa morgon lämnade vi Torremirona och åkte till Besalú, en liten medeltida by i regionen Garrotxa, ungefär en kvart väster om Torremirona. När vi närmade oss fångades blicken av stenbron över floden. Det kändes som att kliva tillbaka i tiden.

Vi bestämde oss för att se byn till fots och började i det judiska kvarteret. De smala gränderna och gamla stenhusen gjorde det lätt att föreställa sig hur livet kan ha sett ut för flera hundra år sedan. Vi stannade vid mikven, det rituella badet, som är ett av de bäst bevarade i Spanien. Det var intressant att se hur mycket av områdets historia som finns kvar.
Sedan besökte vi kyrkan Sant Pere vid stora torget. Kyrkan var enkel men imponerande, och det var skönt att gå in en stund och få lite lugn och ro. När vi kom ut hade torget börjat vakna. Några satt och drack kaffe på kaféerna runt omkring, och byn kom sakta till liv.



Resten av förmiddagen strövade vi runt på gatorna och tittade in i små butiker och undanskymda hörn. Ingen brådska, bara tid att ta in allt. Innan vi åkte vidare tog vi en snabb kaffe och njöt av utsikten över bron en sista gång.
Besalú är en sådan plats som är lätt att upptäcka utan någon plan. Den passar perfekt för en lugn förmiddag med promenader och en nypa historia.
Vidare till Perelada
Från Besalú var det bara en kort bilresa till Perelada, där första stoppet var vingården och dess restaurang El Celler 1923. Under lunchen berättade Vanessa Petit, kommunikationschef på Group Perelada, om familjen bakom Perelada, och det är en intressant historia som handlar om mer än vin.
Slottet i Perelada har en lång historia som går tillbaka till 1300-talet. Det byggdes ursprungligen av vicegrevarna av Rocabertí och har byggts om flera gånger genom århundradena. År 1285 förstördes den ursprungliga borgen i en konflikt med Frankrike, och det nuvarande slottet byggdes då utanför stadsmuren.
År 1923 köptes slottet av Miguel Mateu Pla, som väckte liv i vintraditionen och lade grunden till det som skulle bli en välkänd vingård. Han grundade Vinos y Cavas Castillo Perelada, som förenar modern teknik med traditionella metoder för att göra viner som uttrycker det unika i Empordàs jordar och vinstockar.
Vinmakandet i Perelada går tillbaka åtminstone till 1300-talet. Historiska dokument i slottets bibliotek visar att karmelitermunkar gjorde vin i klostrets källare på den tiden och försåg grevskapet Perelada med vin från de lokala vingårdarna. Under de följande generationerna, framför allt under Arturo Suqué och hans hustru Carmen Mateu, förändrades vingården i grunden och blev internationell, och Castillo Perelada räknas i dag till Spaniens mest ansedda vinhus. I maj 2022 invigdes en toppmodern anläggning med fokus på hållbarhet och effektivitet.
I dag är slottet i Perelada inte bara en symbol för regionens medeltida arv utan också en kulturell mötesplats, med evenemang som Perelada Castle Festival, en internationellt uppmärksammad festival som startades av Arturo Suqué och Carmen Mateu. Slottets arkitektur, med den befästa östra flygeln och två imponerande torn, vittnar om dess historiska betydelse i Empordà. I slottskomplexet finns en gotisk korsgång, ett bibliotek med omkring 80 000 volymer och ett vinmuseum som visar vinets historia i regionen. Dit gick vi på en guidad visning efter lunchen. Jag låter bilderna berätta om den fina visningen. Missa den inte om du är i Perelada.






Efter slottsbesöket promenerade vi tillbaka till vingården för en guidad tur. Turen på Perelada blandade tradition och modern design på ett perfekt sätt. Den nya anläggningen, färdig 2022, är stilren och smälter in i landskapet, en vacker byggnad. När vi gick genom produktionen var det tydligt hur mycket omsorg som läggs på varje del av processen. Från vingårdarna till fatkällarna kändes allt precist och genomtänkt.
En av höjdpunkterna var att se hur vingården förenar innovation och hållbarhet. Den är den första i Europa med LEED® Gold-certifiering, och det märks verkligen i detaljerna.





Turen slutade i deras privata provningsrum, där vi fick prova några av deras bästa viner. Stjärnan var Perelada 1923, utan tvekan det bästa vin jag har druckit på länge. Om du har vägarna förbi är vingården i Perelada väl värd ett besök. Vinet, arkitekturen och historien bildar en helhet som är svår att slå.
Vi återvände till klubbhuset och hotellet för att vila en stund innan det var dags för ännu en utmärkt middag, den här gången Menu Sentis på L’Olivera by Paco Pérez på hotellet.
Dags för golf
Efter frukostbuffén på hotellet gick vi till rangen för att värma upp. Rangen har två våningar, så man kan välja mellan att slå från mattor under tak om vädret är dåligt eller njuta av utsikten (och längre drives) från övervåningen.
Peralada Golf Club har funnits sedan 1993, och även om det inte är den mest utmanande banan i Katalonien bjuder den på en rolig och trevlig runda med tillräckligt med variation för att hålla intresset uppe. Jag hade väntat mig en platt bana, men den visade sig vara måttligt kuperad, med mjuka sluttningar som gör spelet lagom komplicerat utan att det blir för krävande.

Några hål sticker ut och blir kvar i minnet, och banan känns naturlig och följer landskapet väl. Fairways är breda och förlåtande, vilket gör rundan avslappnad, men det finns ändå tillräckligt med hinder och knepiga greener för att man ska behöva hålla koncentrationen.
Hål 2 (par 4, 393 meter): Banans svåraste hål. Utslaget är svårt med out of bounds till vänster och en liten skog till höger. Greenen försvaras dessutom av två stora bunkrar, så hålet är en verklig utmaning för alla spelare.
Hål 5 (par 4, 360 meter): Ett av banans tuffaste hål. En dogleg vänster och den ikoniska korkeken som växer mitt i fairway kräver ett utslag där det är allt eller inget. Greenen försvaras av en bunker till vänster.

Hål 9 (par 3, 168 meter): En stor damm omger greenen till höger och bakom, och en bunker försvarar framkanten. När regionens berömda tramontanavind blåser kan man behöva ta ett trä från tee.
Hål 16 (par 4, 384 meter): Ett tufft par 4 med ett hinder som löper längs hela vänstersidan av fairway och korsar den ungefär 80 meter från greenen, och mellan hindret och greenen ligger en stor damm.
Hål 18 (par 3, 214 meter): Det sista hålet har en spektakulär tee på en ö i en sjö. Den breda greenen har två tydliga platåer och försvaras av två bunkrar, så det krävs precision för att avsluta rundan väl.
Banan var i ungefär samma skick som Torremirona, lite torr på sina ställen och med hårda, steniga bunkrar, men på det hela taget kändes Peralada lite mer välputsad. Om du letar efter en avslappnad men engagerande golfupplevelse passar Peralada utmärkt. Böljande fairways, vackra vyer och några roliga utmaningar ger en trevlig dag på banan.
Efter rundan jämförde vi intrycken över en tapaslunch i klubbhuset. Eftermiddagen var ledig, så jag gick till spaet för att ladda om inför middagen. Hotellets spa har allt man kan önska sig, bland annat inomhus- och utomhuspool, jacuzzi, bastu och flera massagerum.
Middag på slottet
Vår sista kväll i Perelada klädde vi upp oss och gick till slottsrestaurangen på middag. Även om vi redan har räknat maten som en av våra Costa Brava-upplevelser måste middagen på slottet i Perelada räknas som en egen upplevelse. Det är helt enkelt mat på en annan nivå.

Middagen på restaurangen i slottet var inte bara en måltid, det var en upplevelse. Vi satte oss till bords för en middag i 13 rätter, och redan från första tuggan stod det klart att det här var något speciellt. Varje rätt var ett litet konstverk, där lokala råvaror kombinerades med kreativa infall som höll oss på helspänn inför nästa rätt.
Kvällen inleddes med några små smakbitar, eleganta och fulla av smak, till ett glas frisk cava från vingården i Perelada. Rätt efter rätt kom in, och vi smakade allt från färska skaldjur till fylligt, långkokt kött, allt vackert upplagt och med djärva men balanserade smaker. En av höjdpunkterna var en signaturrätt med tryffel som nästan smälte i munnen.












När vi kom till efterrätten, som i själva verket var en rad små, utsökta sötsaker, var vi helt mätta men ville ändå ha en tugga till. Hela upplevelsen kändes intim och lyxig, och slottets varma, eleganta atmosfär gjorde kvällen magisk.
Just det, jag höll på att glömma osten.

Om du någon gång hamnar i Perelada, missa inte middagen på slottet. Det är mer än bara fin mat, det är en måltid man minns långt efter att sista glaset vin har hällts upp.
Ska man boka en golfresa till Costa Brava?
Lyckades vi då ”leva två gånger”? Vi varken vindsurfade, åkte skidor eller klättrade i berg, men vi fick ändå uppleva förvånansvärt mycket på den här korta resan till Costa Brava.
Så tar du dig dit
Smidigast är att flyga till Girona, men det finns inte så många flyg dit. Näst bäst är flygplatsen i Barcelona. Från Barcelona tar det ungefär en och en halv timme att köra till Costa Brava, beroende på trafiken. Du kan hyra bil och köra själv eller ta en transfer. Golfklubbarna i området kan hjälpa till att ordna det som en del av ett golfpaket.
Den här artikeln av Bo Sjösten publicerades ursprungligen på engelska på vår systersajt Golf Travel Journal. Den har översatts av AI.










