På vår road trip längs Wild Atlantic Way i nordvästra Irland har vi nu nått fram till klubben som fått sitt namn efter landsdelen, Donegal Golf Club, även kallad Murvagh efter stranden som kantar banan.
För tredje dagen i rad kommer vi till en bana där Pat Ruddy haft ett finger med i spelet. Även här på Donegal Golf Club blev han inkallad för att modernisera banan på 1990-talet, bland annat med bunkringen. Vi tror att vi börjar få kläm på hans stil; om du tittar i spelriktningen för att planera ditt nästa slag och det är något område som du inte riktigt kan se, då ligger där en bunker. Rävigt, men samtidigt lite spännande. Ett annat av Pats bidrag var att förlänga banan, som nu mäter hela 7200 yards från backtee. Tänk dig nog för innan du väljer backtee, speciellt om det blåser lite. Och blåser gör det nästan garanterat, banan ligger på en liten halvö, helt exponerat för västliga atlantvindar.
Banan designades 1973 av Eddie Hackett och består av två 9-hålsslingor, med första nio motsols i den yttre slingan och sista nio medsols innanför. Man får med andra ord prova på att spela med vinden från precis alla håll.
Banan börjar lite tamt med några ”ängshål” längst från havet, men från hål fem blir det dramatiskt. Här kommer vi in bland sanddynerna och golflivet blir med en gång mer komplicerat: par 3, 177 meter, uppför, halvt dold green med en ravin framför och höga sanddynor runt hela green utom en smal öppning. Och så förstås bunkrar till höger som man inte kan se från tee… Har man vinden emot sig blir klubbvalet svårt, kanske har man inte ens en klubba som når fram. Och några alternativa spelvägar finns inte. Men ett vackert golfhål är det, vi skulle inte ändra något även om vi kunde.
Hål 6, 7 och 8, par 5-4-5 går sedan på toppen av en stor sanddyn längs kusten och Murvagh Beach. Alla tre fina hål, men vår favorit är åttan, en par fem som man måste spela mer än en gång för att riktigt förstå, med alternativa spelvägar och diverse kratrar att förlora sig i. Dock inga dolda bunkrar, det är svårt nog som det är. De tre kusthålen är utan tvekan också de vackrast hålen på banan med utsikt över Atlanten.
Andra nio går som sagt innanför de först nio. Även här finner vi ett kuperat landskap med många fina hål. Till exempel tolvan, hela 544 meter från backtee, med två bäckar som korsar fairway, och åtta bunkrar att fånga upp bollar, en hel drös mitt i fairway för den som inte noga planerar sitt spel. Sexton är också ett hål som testar de bästa med sina 227 meter och en green kantat av, just det, bunkrar. Avslutningen är fin, med ett utslag man måste trixa genom en v-format dal mitt i fairway. Egentligen inget problem, men den lurar ögat att tro att hålet är svårare än det egentligen är.
Efter rundan firar vi vår överlevnad med en lunch (och någon eller några Guinness, det behöver jag väl inte nämna vi det här laget?) i det moderna klubbhuset, som så många andra klubbhus vi stött på här på Irland med två våningar, proshop och omklädning på nedervåningen och restaurang med panaramvyer av banan på övervåningen. Här kan man lätt spendera resten av dagen för att läka sina sår. Har man tid att stanna till solnedgången och vädret samarbetar blir man rikligen belönad.
