Det är dag två på vår linksgolfexpedition och vi ska ännu längre norrut och dessutom byta land. Kanske också galax?
Efter en stadig Irish Breakfast är det dags att bege oss norrut. Visserligen spelade vi längs irlands nordkust igår, men det går faktiskt att ta sig ännu längre norrut på halvön Inishoven. Men först måste vi korsa gränsen mellan Nordirland och Irland.
Någon mer odramatisk gränsövergång är det svårt att föreställa sig. Det finns faktiskt ingen synlig gräns överhuvudtaget. Det ända man märker är att hastighetsskyltarna nu är i km/h och bensinpriserna i euro. Vi kan bara hoppas att detta fortsätter efter Brexit, men det är en annan (sorglig) historia.
Vägen vi nu åker på är början på Wild Atlantic Way, en väg med mycket dramatiska vyer som sträcker sig längs hela Irlands västkust. Egentligen är det inte en enda väg, utan mer en rutt som man kan följa för att se allt det vackraste som västra irland har att erbjuda. Många kommer till Irland bara för att se vyerna längs kustvägen. För oss golfare är det en fantastisk extra bonus utöver den linksgolf vi är här för. Och några av sevärdheterna hinner vi nog med.
Efter en knapp timme har vi kommit så långt norrut vi kan komma på Wild Atlantic Way. Just i själva kurvan där vägen vänder söderut ligger infarten till Irlands nordligaste golfklubb, Ballyliffin Golf Club.
Ballyliffin är en av de absoluta höjdpunkterna på en resa full av höjdpunkter. Här finns två fantastiska golfbanor, Glashedy Links och Old Course.
Det är egentligen ganska osannolikt att hitta två så fina banor här längst uppe i det nordvästra hörnet av Irland. County Donegal är ett av de fattigaste områdena i hela Irland. Och mycket riktigt fanns länge ingen riktig golfbana i det här området. Men det fanns gott om mark som lämpade sig för golf, och golf spelades, om än i enklare omständigheter med plåtskjul till klubbhus.
Men i början på 1970-talet fick man ihop lite pengar och köpte 400 acres (160 hektar) mark och planerade en golfbana, och 1973 öppnade Ballyliffin Golf Club med sin 18-hålsbana i traditionell linksstil.
Men historien slutar inte där. På 1990-talet beslutade sig staten för att satsa på golfturism, och pengar fanns plötsligt att tillgå. Först tänkte man modernisera den existerande banan, men när bandesignern Pat Ruddy (som också designat sin alldeles egna bana European Club) fick syn på de perfekta omgivningarna övertalade han medlemmarna att låta honom designa en andra 18-hålsbana. Resultatet långt över förväntan, en av Irlands bästa banor, Glashedy Links.
Så här säger Pat Ruddy själv om banan och ”the golden triangle”: ”It is my thinking that anyone can detect a buried elephant but that it is so easy to miss a buried insect. The golfer with bad nerves and poor eyes, certainly with a strong cross-wind added, if fodder to the course designer”. Och han fortsätter ”Add in a few other elements such as deep bunkers, steep slopes for the wayward golfer, uphill and downhill stances on the fairways and life is never dull in this place”. Nu förstår man hur han tänker, men hjälper det? Nej, man måste spela många rundor här innan man kan räkna med att spela på sitt handicap.
Så varför är rubriken till det här inlägget ”May the force be with us”? Anledningen —- men naturligtvis också för att man verkligen behöver kraften på den här svåra banan.
