Olja och golf

Bo Sjosten

Översatt av AI

Vi är på väg till Aberdeen i dag. Min norska kollega fick ett trevligt direktflyg, medan jag fick ett brutalt tidigt morgonflyg med mellanlandning. Så hårt liv hon har, som bor i ett oljerikt land och reser till en annan oljestad. För det är vad Aberdeen är numera. British Petroleum har bara fyra kontor i hela världen, och ett av dem ligger i Aberdeen (de andra finns i London, Amsterdam och Houston). Det säger en hel del om hur viktig oljan är i de här trakterna. Och det syntes på mina medpassagerare: massor av barska, starka män på väg ut till riggarna. Jag kunde inte låta bli att undra om någon av dem också spelade golf. De skulle säkert vara långtslående.

Vi kom hit för golfens skull, för Aberdeen är också rikt på golf. Först ut var Edzell Golf Links, en relativt okänd inlandsbana av hed- och parkkaraktär ”vid porten till Grampians vid foten av Angus Glens”, som de skriver på sin webbplats.

När vi kom in i klubben hade vi turen att stöta på vice klubbkaptenen, och snart utbytte vi golfhistorier. Det visade sig att han var ledig på eftermiddagen, och han erbjöd sig att följa med oss på rundan. Det blev det bästa som kunde ha hänt, eftersom han var full av historier och historia, och dessutom en duktig golfare.

Första nio är de lättare hålen, vilket vi uppskattade, eftersom vi behövde lite uppvärmning på resans första bana. Lättare, men på intet sätt tråkiga.

Efter några raka hål kommer man till en rad riktigt fina hål som börjar på 7:e, ett par 4 med en stor ravin på fairway som gör utslaget knepigt. Det 8:e är kanske det vackraste av alla hålen. Det är en dogleg höger mot en green som ligger en bra bit nedanför fairway, och den lockar dig att försöka gena över träden. Gör du det får du ett svårt inspel. Lyckas du träffa fairway mellan bunkrarna som vaktar på båda sidor belönas du med ett natursköst inspel mot greenen nedanför, omgiven av vackra träd, särskilt på hösten. Ett mycket fint hål.

Det 9:e är ett mycket långt par 4 med en bäck som vaktar fairway till höger. När du närmar dig greenen sluttar fairway bedrägligt åt höger och leder bollar ner i vattnet långt nedanför. Och om du lyckas träffa greenen har den två nivåer, vilket gör puttningen knepig. Det 10:e är ett par 4 med en upphöjd green som vaktas av en rad bunkrar. Ett av mina favorithål på banan, och också ett av de vackraste.

Det 14:e, som heter ”Majuba” efter ett berömt slag i boerkriget, är ett kort par 3 över en ravin till en upphöjd green. Poängen är att erövra kullen, precis som under slaget. Slår du kort tar den branta backen dig. Slår du långt väntar en helvetisk putt i nedförsbacke. Kanske är det därför de döpte hålet efter ett slag som förlorades. Ett av de bästa hålen på banan.

De fyra avslutande hålen tar dig ”raka vägen tillbaka till klubbhuset”, som vår guide uttryckte det. Raka vägen visade sig inte vara fullt så rak. Den här sträckan gav en mycket fin avslutning på en bana som vi gillade mer och mer för varje spelat hål (bortsett från vår snabbt stigande score).

Precis intill klubbhuset ligger Edzell Hotel. Vi väntade oss ett traditionellt brittiskt hotell men fick mycket mer. Hotellet har renoverats vackert av ägaren Dylan Wren de senaste åren. En av de bästa förbättringarna är den fantastiska whiskybaren, med fler sorters whisky än du kan föreställa dig, en av de största samlingarna i Storbritannien. Och inte bara whisky, utan också gin, vodka och hantverksöl. Du kan beställa varenda mikrobryggd öl som görs i Skottland, Dylan har dem alla. Vad mer kan jag säga? Inte mycket, visar det sig. Jag kan inte riktigt minnas något mer …

Kombinationen av golf och whisky gör det här till ett måste att se (och smaka?) på din resa till Carnoustie Country.