Hogans träningsbana

Bo Sjosten

Översatt av AI

I dag gav vi oss av från vår nya bas på Malmaison i Dundee till ännu en klassisk golfbana: Panmure Golf Club, strax söder om Carnoustie. Som tur är är det söndag i dag.

Panmure är, som så många av klubbarna i trakten, full av historia. Klubben bildades 1845 och anlade de första nio hålen i Monifieth. Efter diverse förändringar enades man om en 18-hålsbana, i dag Monifieth Medal Course, som stod klar 1880.

Men allt fler klubbar spelade i Monifieth, och Panmure beslöt 1899 att flytta till den nuvarande platsen i Barry, bara 800 meter från nionde greenen på Carnoustie. Genom åren har många förändringar gjorts, framför allt efter förslag från James Braid 1922 och senare från Ben Hogan.

Vi visste dock inte mycket om banans historia när vi kom, mer än att vi hört från en vän att den skulle bli en av de bästa på den här resan. Vi gav oss ut med höga förväntningar.

Första hålet är ett mycket okomplicerat par 4 på helt platt mark. Några välplacerade bunkrar, men inte särskilt intressant. Andra hålet, ett par 5, är också mycket platt. Det tredje, ett par 5 med en lätt dogleg höger, är också ganska platt.

Vid det här laget började jag undra: varför all hype? Banan är ganska ordinär. Är vi verkligen på rätt bana? Vad är det som är så speciellt?

Sedan händer det. När man har gått genom några tallar öppnar banan upp sig och byter snabbt karaktär. Man når den mark som dåvarande klubbsekreteraren 1924 så vältaligt beskrev som ”ur en greenkeepers synvinkel mycket föga lovande mark, bestående av stora kullar och djupa raviner med sanka bottnar, täckt av det grövsta krypven, gultörne och säv; men för golfarkitekten mycket lovande för många sportsliga hål och slag”.

Härifrån har alla hål sin egen tydliga identitet, varje hål med nya överraskningar och svårigheter. Alla är fantastiska hål, men några sticker ut.

Sexan kallas Hogans hål. Det är ett ganska kort par 4, men det är smalt och inspelet till den upphöjda greenen är knepigt. För att göra det ännu knepigare föreslog Hogan, när han tränade här inför Open Championship 1953, att man skulle lägga till en bunker till höger framför greenen, där den inte syns från fairway. Jag gick i fällan (men tog mig ur och gjorde par, en av dagens höjdpunkter). Ett fantastiskt hål, kanske det bästa på banan.

Nian är ett genialiskt par 3. Det borde egentligen inte vara så svårt, det är bara 168 yards (cirka 154 meter) från herrtee, men det är fullt av små kullar som skapar en optisk illusion (eller förvirring, om man så vill). Till råga på allt vaktar en potbunker greenen på ett listigt sätt. Ja, jag provade den också.

Det 12:e hålet korsar Buddon Burn. Om du inte är mycket långtslående kommer bäcken inte i spel på utslaget, men den komplicerar definitivt inspelet till den upphöjda greenen. Ett vackert hål, både visuellt och strategiskt.

Från den höga teen på 13:e hålet har man en fantastisk utsikt över grannen Monifieth Links. Man korsar Buddon Burn igen och börjar vägen tillbaka längs järnvägen.

Allra sist, på de sista hålen, är man tillbaka på mark som liknar de första hålen. Men nu är man tacksam för lite andrum. Hål 4 till 15 har varit en riktig upplevelse, några av de bästa hålen på den här resan. De tröttar ut en, men samtidigt får de en att vilja komma tillbaka för mer. Nu när du vet hur de ska spelas kommer du säkert att besegra dem nästa gång. Ack, så lätt vi låter oss luras.

En liten invändning: banan var inte särskilt välbesökt en söndag i oktober, men vi kom ikapp en fyrboll med caddies. Trots att vi kom fram till tee innan de hade slagit klart sina utslag på flera hål släppte de inte igenom oss. Till slut, på 17:e, gick jag diskret fram till en av caddiesarna och frågade varför. ”Vi försöker bara hålla tempot uppe” blev svaret. En besvikelse, enligt min mening borde caddies ha tillräckligt med ansvarskänsla för att släppa igenom snabbare bollar, även om deras spelare inte är medvetna om att de spelar långsamt.

Så varför är det tur att vi är här en söndag? För att söndagar är avslappnade. Andra dagar måste man ha kavaj och slips för att äta i det stora klubbhuset, och vi hade inte tagit med några formella kläder, ett förbiseende från vår sida. Man måste vara beredd på klädkrav på de här klassiska klubbarna.

Klubbhuset byggdes 1906, med Royal Calcuttas klubbhus som förebild. Det har en mycket brittisk överklasskänsla, komplett med mörkt trä, massor av pokalskåp och lädersoffor. Damerna har egna lokaler lite vid sidan om, vilket ofta är fallet på äldre klubbar.

Allt som allt var Panmure den näst bästa banan på den här resan, bara Carnoustie var bättre. Vi rekommenderar definitivt att du tar med Panmure på din resa.