Efter vår vilodag styr vi återigen kosan mot kusten, och Wild Atlantic Way tar oss ner till Enniscrone vid Killalabuktens mynning. Enniscrone Golf Club ligger på en liten halvö som sticker ut precis där bukten mynnar ut i Atlanten. Ett perfektare läge för en linsbana är svårt att tänka sig.
Enniscrone Golf Club är hundra år gammal, men det var först på 1970-talet som banan fick sin nuvarande form när Eddie Hackett var där och slipade på – ja, lite av det mesta. Resultatet blev minst sagt imponerande. Hackett ändrade bansträckningen och drog nya hål genom de minst sagt imponerande sanddynerna, bland de högsta på hela Irland. Klubben var fortfarande lite avsides och rätt okänd, men på 1990-talet fick den mer publicitet och fler besökare. Den förbättrade ekonomin gjorde att man kunde anlita ytterligare en känd banarkitekt, Donald Steel, som utökade banan med ytterligare sex magiska hål bland sanddynerna, och byggde en fin niohålsbana med hålen som ”blivit över”.
Vi kommer till Enniscrone precis i tid för vår tee time och ger oss direkt ut på banan, som börjar på ängen precis framför klubbhuset. Utslaget går på plan mark, men redan på inspelet får vi ett smakprov av vad som komma skall. Greenen ligger uppe till höger, helt omgiven av sanddyner förutom en lite öppning där vi ska nästla oss in. Utmaningen har börjat.
De nästa tre hålen, par 5-3-5, går genom sanddynerna och vi måste noga studera banguiden för att förstå var vi ska sikta. Som tur är har vi en lokal spelare med oss som kan hjälpa oss med linjerna. Det blir snabbt uppenbart att rätt spelstrategi är betydligt viktigare än råstyrka på den här banan.
Ett parti hål mitt i rundan spelas på lite planare mark. Jag har spelat banan en gång tidigare och mindes de här hålen som lite tråkiga, men den här gången ändrar jag åsikt, de är riktigt bra de också. Speciellt 9-10-11 som spelas längs vattnet på den södra sidan av halvön, med utsikt över de fortfarande snöbeklädda bergstopparna söderöver. Flera av de här hålen har upphöjda, mycket svårfångade hårda linksgreener. Återigen kommer vår lokala guide till nytta och varnar oss för siktlinjer vi bör undvika.
Vi har så sakteliga klättrat uppåt, och på hål 11 och 12 ger vi oss på allvar in bland sanddynorna igen. Tolvan har ett blint utslag, och ett inspel till en green med en ravin framför och sanddyner på de andra tre sidorna, hur vackert som helst. Tretton spelas från hög höjd och är dogleg höger. Man kan inte se greenen från tee, men den långtslående kan nå green på utslaget. Låter det farligt? Hur vet man när bollen framför gått av greenen som man inte kan se? Problemet är löst med ett ”stoppljust” som sköts automatiskt med sensorer som känner av när man lämnar tee, och när man lämnar green på väg till nästa hål. Genialiskt, och ett av de mest spännande hålen på banan för den bättre spelaren.
Hål 14, ett långt par fem i uppförslut tar oss tvärs över halvön till norra sidan. Här finner vi de allra vackraste hålen, 15-16-17 som alla spelas mellan sanddynerna längs vattnet. Utsikten från 17:e tee tillbaka mot hål 16 är magisk och kanske den mest fotograferade vyn på hela banan.
Efter lunchen i klubbhuset lånar jag en golfbil och tar kameran med mig ut på banan. Jag kör runt mellan hålen, fotograferar och bara njuter. Vilken bana, vilken underbar plats.
