
Tuffa tider för ”gamla” klubbar

Översatt av AI
I dag åkte vi till en av de ”äldre” golfklubbarna i Marrakech, Amelkis Golf Club, som öppnade 1995. En evighet sedan, räknat i Marrakechs golftid.
Jag spelade Amelkis första gången 2009 och tyckte ganska bra om den. Då skrev jag att den påminde om en ”Floridabana”, mest på grund av den lite konstlade landskapsarkitekturen och de många dammarna och sjöarna. Och kanske för att jag visste att banarkitekten var amerikan, Cabell Robinson. När jag nu kom tillbaka efter sju år var jag mycket nyfiken på hur banan hade klarat sig mot all den nya konkurrensen i Marrakech.
Amelkis har tre niohålsslingor: röd, grön och blå. Kombinationen blå-röd är de ursprungliga 18 hålen, medan den gröna slingan är ganska ny och inte helt färdigvuxen. Ytterligare nio hål är planerade och ska byggas ”när marknadsläget är bättre”, enligt banarkitekten Cabell Robinson.
Jag tyckte om banan även den här gången. Vi spelade den ursprungliga blå-röda kombinationen, och banan var i stort sett som jag mindes den. Den är mycket lättillgänglig och passar spelare på alla nivåer. Med runt 5800 meter från klubbtee är den varken lång eller kort. En bogeyspelare kan en bra dag nå de flesta greener på regulation.
Här finns gott om bunkrar och sandområden och en hel del dammar och små sjöar, som bidrar till banans skönhet. Banan är helt omgiven av villor, men den har vuxit till sig så att de flesta hus döljs av palmer eller hibiskusbuskar, vilket är mer än man kan säga om bostadsområdena runt många andra banor i trakten.
Det finns egentligen inga dåliga hål, men inte heller särskilt många spektakulära. Ett hål sticker dock ut: sexan på den röda slingan, hål 15 om du spelar den ursprungliga banan.

Hålet är ett par 5 med blint utslag, och det byter helt karaktär när du kommer upp till bollen på toppen av en liten kulle. Hålet viker av svagt åt höger, med en liten sjö till vänster. Längs sjön ligger en mycket lång bunker och sandområde. Det är bra, för det stoppar ofta bollen innan den rullar ner i sjön. På andra sidan sjön ligger en vacker egendom som ägs av Liliane Bettencourt, känd från skönhetsföretaget L’Oréal. En herrgård i två byggnader, där strandvillan ligger ut mot sjön. Med den utsikten hoppas jag verkligen att hon spelar golf.
Hålet svänger sedan runt sjön och slutar vid en green vid vattnet, omgiven av många bunkrar. Utan tvekan banans signaturhål.
Klubbhuset är trevligt inrett, med en terrass med utsikt över en liten damm och artonde greenen. En härlig utsikt medan man njuter av något uppfriskande efter golfen.

Allt är dock inte perfekt på Amelkis. Man märker att tiderna blir tuffare med all ny konkurrens. Skötseln hade släpat efter lite, med kraftigt blekta hålskyltar, otydliga klippkanter på fairways, en del dåligt skött gräs och några andra småsaker. Ingenting katastrofalt, men det märktes att allt inte stod rätt till.
Känslan förstärktes av att priserna på Amelkis hade gått upp, och det mesta var lite dyrare, till och med dyrare än på en betydligt mer exklusiv anläggning som Assoufid. Fem euro (cirka 55 kronor) för en enkel golfvagn, en euro mer för en öl, småsaker av det slaget. Ingenting som gör dig ruinerad, men onödigt. Om Amelkis ska blomstra igen måste priserna stå i proportion till kvaliteten.
Ingår Amelkis i ditt golfpaket ska du för all del njuta av banan, du kommer att ha trevligt. Men väljer du banor själv och betalar för varje runda finns det bättre alternativ.
Den här artikeln av Bo Sjösten publicerades ursprungligen på engelska på vår systersajt Golf Travel Journal. Den har översatts av AI.


