
Noria – marockansk arkitektur möter golf
Noria – marockansk arkitektur möter golf

Översatt av AI
Jag måste börja den här recensionen med att berätta att vårt besök på Noria inte fick någon bra start. ”Vilka är ni, och vad gör ni här?” är inte så jag brukar bli mottagen när jag besöker en golfklubb för att spela och recensera banan, men den här dagen hade det uppenbarligen blivit något missförstånd. Det tråkiga var att ingen bad om ursäkt när allt väl var utrett, och servicen var allt annat än artig. Förhoppningsvis hade klubbchefen bara en dålig dag.
Noria är ett ambitiöst försök att förena traditionell marockansk arkitektur med modern bandesign. Om det lyckas beror till stor del på hur du ser på golfens traditioner. Är det okej med helt rektangulära greener? Kan vattenhinder vara marmorklädda rektangulära dammar med påkostade fontäner? Eller är det helgerån?
De första hålen är ganska vanliga, men snart märker man ett annat kännetecken på många hål: upphöjda greener med fina avrinningsytor runt om, men med puttytor som är nästan helt plana. De kan alltså ibland vara svåra att träffa, men väl på greenen är puttningen ”lätt”.

Traditionell bevattning, med en noria, ett vattenhjul, på ett av hålen, präglar mycket av banan. Du ser den först på andra hålet och igen bakom tredje greenen, men på allvar i spel kommer den från signaturhålet, nummer åtta.
Mitt första intryck av hålet var att det påminde om minigolf, fast i jätteformat. När du står på tee har du framför dig en stor, rektangulär damm, sedan en gräsyta, och över den tornar ett torn upp med en liten öppning längst ner. Precis som artonde hålet på en minigolfbana, där du ska slå bollen genom den lilla öppningen för att avsluta rundan.
Så spelas hålet förstås inte. Den rektangulära gräsytan efter den rektangulära dammen är greenen, som har två nivåer med en svacka emellan, så puttningen blir känslig om flaggan står längst bak.
Vad du tycker om det här hålet avgör i stort sett vad du tycker om hela banan. Kan en riktig golfbana ha rektangulära dammar och rektangulära greener? Själv tyckte jag att det var intressant och ibland arkitektoniskt tilltalande, men att det tog något från golfupplevelsen. Men smaken är som baken.

Den geometriska stilen fortsätter på nian, ett par 4 i nedförslut som tar dig tillbaka mot klubbhuset. Till höger om fairway löper en bevattningskanal, och fairway lutar åt höger, så det är viktigt att placera utslaget med omsorg. Vid den helt rektangulära greenen slutar kanalen i ännu en rektangulär damm, som skiljer nian från artonde hålet. I bakgrunden syns det moderna klubbhuset i två våningar, med ett enormt tak av segelduk som ska påminna om ett berbertält. Återigen arkitektoniskt fantastiskt, men är det golf?

Eftersom vi var där på vintern var en del av gräset i vila. Fairways var gröna, men i en märklig, ljusgrön nyans som vi inte såg på någon annan bana i Marrakech, och de var mycket hårda. Semiruffen var däremot gul och kändes som stålull. Bollen låg ofta ovanpå gräset, en eller ett par centimeter över den hårda marken. Spelbart, men det krävde ovanliga slagtekniker.
Banan är ganska ny, och när den har mognat lite kan fairways bli bättre. När fler träd har vuxit upp kan de geometriska inslagen bli mindre framträdande. Till dess skulle jag bara rekommendera banan för den som är nyfiken på arkitektur.
Den här artikeln av Bo Sjösten publicerades ursprungligen på engelska på vår systersajt Golf Travel Journal. Den har översatts av AI.


