6 augusti 2020

Upptäck golfen i Normandie

Kaia Means

Översatt av AI

När vi kliver upp på tionde tee på Golf d’Etretat i Normandie ligger världen för våra fötter: kalkklipporna, klippnålen L’Aiguille, staden Etretat och Engelska kanalen. Skönheten är hisnande. Må våra drives bli lika hisnande.

Under de hundratusentals år som klipporna vid Etretat fanns till utan golf saknades något väsentligt. Visst, impressionisterna vallfärdade till Etretat på 1800-talet för att föreviga klipporna med breda, snabba penseldrag. Men någonstans måste de ha känt sig frustrerade. Landskapet kunde helt enkelt inte väcka samma estetiska känslor hos betraktarna som det gör hos dagens golfare. Som tur var fick det glanslösa, golflösa tillståndet på klipptopparna ett slut. Det hände 1908, när en viss Arnaud Massy (Frankrikes ende vinnare av The Open) hjälpte till att lägga ut en bana uppe på klipporna ovanför staden. Sedan dess har golfare som kommer till Etretat stått som förstummade, för banan är en av de vackraste i Frankrike.

Upptäcktsresande

Golfbanorna i Normandie har varit en lekplats för besökare från de brittiska öarna i mer än hundra år. Den natursköna franska kusten ligger bara en kort tur över kanalen från Dover. Men nu när världen har krympt och golfarna blivit mer kräsna börjar Normandies banor locka spelare från hela världen. De söker sig till banor som Etretat, Barrière Deauville och Omaha Beach.

Normandie bjuder på ett riktigt smörgåsbord av golf och kultur, med kulinariska höjdpunkter, vacker natur och historia i massor: Omaha Beach, minnesplatserna från D-dagen och, om du går ännu längre tillbaka, den tidigmedeltida Bayeuxtapeten som skildrar normandernas erövring av England 1066. Tapeten är en aning bredare än den är hög: 50 centimeter gånger 70 meter. Men Normandy Golf Pass (normandiegolfpass.com), där du kan spela tre av nio olika banor, intresserar dig kanske mer än historia och bonader någonsin kommer att göra.

Det tar bara två och en halv timme att köra från centrala Paris till Golf d’Etretat på Normandiekusten, nära Le Havre (dit går också färjan från Portsmouth). När du kommer fram känner du hur axlarna sjunker ner, och när du strosar in i klubbhuset och ser panoramautsikten mot klipptopparna blir du helt tagen. Blir du inte det bryr du dig inte ett dugg om vackra golfbanor.

I Frankrike är Etretat mest känt för sina kalkklippor med tre dramatiska naturliga valv, som har lockat målare som Gustave Courbet och Claude Monet.

Att spela här är som att spela inne i en målning, fast med lite mer vind än man brukar få på en duk. Vinden, som ibland är våldsam uppe på klipporna, kan ställa till det ordentligt för scoren. Men låt inte en sådan småsak som resultatet förta glädjen över den fantastiska omgivningen.

Klippnålen

Det är förstås hålen närmast klipporna, de med bäst utsikt, som är mest dramatiska. De tre första hålen går i parklandskap, men vid fjärde greenen får du din första riktiga utsikt över la Manche (som Engelska kanalen heter på den franska sidan).

Andra nio är fantastiska, med start på det berömda par 5-hålet nummer tio (hålindex 1), ett av de svåraste uppförshål du kommer att möta, särskilt i vinden. Den allmänna gångstigen, med en jämn ström av vandrare utan hjälm på väg upp till Porte d’Aval, ser ut att ligga bara en kraftig slice från tee.

Jag blev imponerad när Golf d’Etretats ordförande Philippe Baillehache berättade att han hade klarat en bogey 6 på hålet samma dag som vi spelade, i en motvind som fick ögonen att tåras (själv fick jag stryka hålet).

Hans favoritställen på banan är inspelet mot den klippnära greenen på fyran, utslaget på åttan och andraslaget på den berömda tian.

”Banan är inte särskilt svår när det inte blåser”, säger han.

Stämningen i klubben är avslappnad och anspråkslös. Det kan ändras när planerna på ett storslaget nytt klubbhus blir verklighet om några år.

Att banan köptes av staden Etretat 1958 har utan tvekan gjort att den inte är så känd som den hade varit om en privat ägare hade marknadsfört den mot golfvärlden som en bana man måste spela minst en gång i livet.

Golf Barrière de Deauville

Hotellen i Etretat blir ofta snabbt fullbokade, så många golfare föredrar att bo i den närbelägna, anrika badorten Deauville. Där finns en bra bas: Golf Barrière de Deauville. Anläggningen på Mont Canisy har en av Frankrikes bästa banor, invigd 1929 och ritad av den berömde Tom Simpson. Här finns också en niohålsbana från 1964, ritad av Henry Cotton.

Börja på terrassen med den lokala specialiteten ”café Calva”, en espresso med en skvätt av Normandies egen dryck, äppelbrännvinet calvados. Då behöver du inte mjuka upp dig på rangen.

Det finns faktiskt inte ett enda vattenhinder på banan, men gott om knepiga hål i ett böljande parklandskap som skänker de flesta golfare en känsla av frid. Om du inte förstås lätt blir irriterad när någon av de höga ekarna styr din slicade drive åt fel håll. De flesta greener är väl skyddade av bunkrar. Golf Barrière Deauville är en mycket trivsam, klassisk bana, inte särskilt lång med sina 5951 meter och par 71.

Vill du unna dig lite elegans vid havet bor du på Royal Barrière Deauville. Klä upp dig till middagen och promenera över till det berömda kasinot intill (glöm inte passet som legitimation), och betrakta vimlet från borden i restaurangen Le Cercle. Kvällen har en tydlig ”Casino Royale”-känsla, särskilt när du beställer din martini skakad, inte rörd.

Omaha Beach och ett ståtligt slott

Från det fashionabla Deauville reser vi bakåt i tiden. Omaha Beach är en plats som inbjuder till eftertanke, eftersom det var här så många liv gick förlorade på D-dagen den 6 juni 1944. Dagens guide, Jacques Ravelli, är en av dem i världen som kan mest om D-dagens historia. Vi besöker den amerikanska krigskyrkogården Normandy American Cemetery, med sina 9387 gravar, och D-dagsmuseet i Arromanches.

Jacques är både en utmärkt guide i krigshistoria, författare och en passionerad golfare. Hans hemmaklubb är Omaha Beach Golf Club i Port-en-Bessin, en anläggning med 36 hål. På havsbanan La Mer (ritad av Yves Bureau) har varje hål fått namn efter en hjälte från andra världskriget, med general Dwight D. Eisenhower först, följd av Sir Winston Churchill och general Charles de Gaulle.

Det mest berömda hålet på La Mer är sexan, där det ligger en betongbunker från kriget strax bakom greenen och där man ser D-dagens konstgjorda hamn i Arromanches och artilleribunkrarna i Longues-sur-Mer. Efter panoramautsikten över havet på sexan tar La Mer oss tillbaka inåt land, genom ett böljande landskap.

Normandievädret den dagen på Omaha Beach blir minnesvärt: blå himmel och fågelkvitter, avbrutet ungefär var 45:e minut av friska vindar som för med sig en kort men kraftig skur. Synd att vi inte hinner prova Manoir-banan, som ser mycket lockande ut.

Kvällen tillbringar vi på ett av traktens mest exceptionella hotell, Château La Chenevière (lacheneviere.fr), granne med golfbanan i Port-en-Bessin.

Hotellet är med i det ansedda ”Small Luxury Hotels of the World”, och det med rätta. Slottet från 1700-talet och parken runt omkring är majestätiska (med uppvärmd pool), rummen är storslagna och restaurangen serverar läckerheter som husets specialförrätt Le sot l’y laisse. Glöm inte att beställa från den imponerande ostvagnen med lokala ostar, du blir inte besviken.

Under middagen lyssnar vi fängslade på vår guide Jacques många historier från kriget.

D-dagen

Jacques var bara sex år på D-dagen, men han minns de skrämmande ljuden och synerna under natten då de allierade gick i land, som nådde honom i hemmet i Bayeux.

”Från mitt sovrumsfönster såg jag himlen bli orange, röd och gul. Sedan kom de mest fruktansvärda ljud. Jag sprang och gömde mig i mina föräldrars säng”, säger Ravelli.

Hans stad var den enda som klarade sig oskadd genom de dagarna, eftersom de tyska ockupanterna flydde från Bayeux utan att göra motstånd.

De följande dagarna bjöd på scener som han aldrig kommer att glömma: tyska krigsfångar som fördes under vapenhot genom gatorna, en del så unga att de nästan försvann i sina enorma rockar. Jacques mamma gav dem vatten.

Den 7 juni gav en brittisk soldat Jacques en limekaramell. På grund av ransoneringen under kriget var det första gången han smakade godis.

”Än i dag väcker smaken av lime det minnet”, säger han.

Den sista kvällen i Normandie påminns vi om hur starka även små upplevelser i livet kan vara, och hur våra minnen formar oss. Vi kommer garanterat tillbaka.