
Historikern som grävde i The Valley of Sin

Översatt av AI
På den berömda Jigger Inn vid golfens hem träffade vi planetens hetaste golfhistoriker: Roger McStravick, irländaren i St Andrews. Hans bok ”St Andrews in the Footsteps of Old Tom Morris” har slagit stora vågor i golfbokvärlden och fått massor av beröm för sin grundliga research, sitt fängslande berättande och den häpnadsväckande presentationen av historiska golfbilder som aldrig tidigare har visats.

Roger McStravick har nyss belönats med amerikanska golfförbundet USGA:s bokpris Herbert Warren Wind för 2016, som bland annat innebar en resa till Augusta under Masters. Nu är han tillbaka i St Andrews för att fortsätta med sin livspassion (eller en av dem): att gräva fram nytt material om golfens legender och berätta deras historier.
I ”St Andrews in the Footsteps of Old Tom Morris” (finns hos thegolfbookshop.com) visar McStravick upp den berömda skotska staden som kallas golfens hem, med fokus på gatorna, byggnaderna och de dramatiska, rörande och inspirerande berättelserna om stadens invånare genom historien. Självklart finns det gott om material om Old Tom Morris och hans son, fyrfaldige Open-vinnaren Young Tom Morris, som dog vid bara 24 års ålder.

Men boken handlar egentligen inte om Old Tom. Den väcker ett helt galleri av människor till liv, med massor av sidohandlingar och minidramer: från Maria Stuart (kanske den första kvinnan som blev golfberoende) till golfstorheter som hamnade på fattighus och till slut slängdes i omärkta gravar. En del av uppgifterna är helt nya och skriver faktiskt om golfens historia, till exempel det nya ljus som kastas över det kanske inte så stormiga förhållandet mellan Old Tom och hans mentor Allan Robertson, och berättelsen om hur och när den första greenen på Old Course anlades.
GTJ: Varför har världen inte sett så många av de här historiska bilderna tidigare?
RM: St Andrews är fantastiskt, och arkiven här är enastående, hos R&A, St Andrews Preservation Trust och University of St Andrews. Det finns så mycket material, inte bara fotoarkiv utan också annat material, manuskript, originalkvitton och gamla dokument. Jag tror fortfarande att det finns massor kvar att ta fram.
GTJ: Så det blir en andra volym?
RM: Kanske, någon gång. Det jag förmodligen kommer att göra är att fokusera på vissa epoker i St Andrews historia, som kaninkrigen, när man nästan förlorade linksen till kaninerna i början av 1800-talet. Men min nästa bok blir ”The History of Golf”, i samma stil som ”Footsteps”, med massor av vackra bilder.
GTJ: En av mina favoritdelar är förklaringen av alla namn på Old Course, på hål, bunkrar och så vidare. Krävde det mycket research?
RM: Det gjorde det, och att hitta de rätta svaren också. Det fanns mycket i tryck som inte stämde. Ett exempel är bunkern The Principal’s Nose. Många sa att universitetets rektor hade en riktigt stor näsa. Sanningen är att han hade ett hus på South Street med en veranda som stack ut i gatan. När Sir Hugh Lyon Playfair städade upp i St Andrews ville han ha breda boulevarder och raka linjer. Så han skar i princip av ”rektorns näsa”, alltså rektorns veranda. Det är därifrån namnet kommer. De viktorianska caddiesarna hade en briljant förmåga att hitta på namn. Ta till exempel bunkrarna på nian. Paul Kruger var en av ledarna i boerkriget. Så bunkrarna på nian blev ”Kruger” och ”Kruger’s Wife”. Men det fanns en pytteliten också, och den kallades ”Kruger’s Mistress”. Det var ett viktorianskt sätt att ge Kruger en känga. Det är som Valley of Sin, ett så fantastiskt namn. De hade verkligen känsla för dramatik, något vi inte verkar ha i dag, eller är rädda för att använda.
GTJ: Du har nominerats till och fått så många priser, senast nomineringen till Cross Sports Book of the Year i kategorin bästa illustrerade bok. Och du åkte förstås till Augusta efter att ha fått USGA:s Herbert Warren Wind-pris, uppkallat efter en av alla tiders största golfskribenter.
RM: Att vinna USGA-priset har varit fantastiskt. Boken håller nu på att bli film, en kanadensisk-brittisk samproduktion. Vi har gjort ett första manus. Den kommer att handla om St Andrews med flera berättelser som löper genom den, och Tom Morris och Allan Robertson är en av dem. Idén är ”Triumfens ögonblick” för golf.
GTJ: Är din bok för golfhistorienördar?
RM: Vet du, jag tror inte det. Den tilltalar definitivt golfhistorienördar, men jag ville göra den tillgänglig med intressanta berättelser. En av de finaste komplimanger jag fått kom från Louise Topping, som äger en bokhandel i St Andrews. Hon sa: ”Jag ville bara sitta och läsa den med en kopp kaffe. Den är så vacker.” Och hon har inte det minsta intresse för golf.
GTJ: Prins Andrew läste manuset innan boken gavs ut och skrev utifrån det bokens förord, där han kallade den ”fascinerande”. När boken kom ut fick den lovord från alla möjliga kritiker och recensenter. Du måste ha fått så många komplimanger …
RM: Ja. En kom från Peter Crabtree, som var med och skrev ”Tom Morris of St Andrews, The Colossus of Golf”. Han berättade att han läste min bok från pärm till pärm, att han bara hade tio sidor kvar och att han bävade för att bli klar med den. Jag har fått mejl från människor över hela världen.
GTJ: Du är irländare. Är du accepterad som en riktig St Andrews-bo, eller är du en utomstående?
RM: Jag tror att man måste ha bott här i tre generationer.
GTJ: Och du har inte bott här i tre generationer än?
RM: Nej. Så jag är ingen St Andrean. Men det här är den varmaste, vänligaste, mest briljanta och stöttande plats man kan tänka sig. Den är fantastisk och jag älskar den.
Om The Jigger Inn
The Jigger Inn vid 17:e hålet på St Andrews Old Course är en av golfvärldens mest ikoniska pubar. Byggnaden, som känns igen från så många bilder från Open Championship, är från 1850-talet, då den var stationsinspektorns bostad. Järnvägsstationen revs på 1960-talet, och Old Course Hotel byggdes på platsen. I dag äger och driver Old Course Hotel The Jigger Inn. Open-vinnare i St Andrews är kända för att ha ställt till med minnesvärda spontana fester på Jigger. Interiören är full av både golfmemorabilia och golfare som njuter av en pint eller två skotsk öl.
Den här artikeln av Kaia Means publicerades ursprungligen på engelska på vår systersajt Golf Travel Journal. Den har översatts av AI.


