Halva banan, dubbelt så roligt?
Översatt av AI
Genom åren har jag haft förmånen att spela många av världens bästa golfbanor, och det är verkligen en fantastisk upplevelse. Det är spännande att jämföra berömda banor med hemmabanan och med andra banor man spelat. Det finns till och med de som reser jorden runt med det enda syftet att samla greenfeekvitton eller souvenirer från så många ”trofébanor” som möjligt, något att visa upp hängande på golfbagen eller på troféväggen hemma.
Med tiden har jag blivit mer intresserad av den golfvärld som i hundratals år har levt vidare i skuggan av den ”nya” standarden med 18 hål. Standarden sattes när Old Course i St Andrews kortades från 22 till 18 hål. Det skedde 1764, helt enkelt för att det är lättare att sköta fyra hål färre. Det finns inget bestämt datum när 18 hål blev standard, men 1858 utfärdade The Royal and Ancient Golf Club of St Andrews nya regler för sina medlemmar. Regel 1 sa: ”one round of the Links or 18 holes is reckoned a match unless otherwise stipulated”. Den regeln ledde till att ett antal banor hade anpassat sig till matcher på 18 hål på 1870-talet.
Trots 18-hålsregeln var niohålsbanor ändå vanligare, helt enkelt för att det var mycket lättare att få plats med nio hål intill hemstaden när man grundade en ny klubb.
Många gånger under mina resor har jag spelat banor med nio eller tio bra hål som sedan byggts ut till 18, där de nya hålen har en annan karaktär och samtidigt är mindre intressanta. Bra exempel är Pwllheli och Porthmadog i Wales, båda enastående på nio hål, och sedan ganska mediokra på de andra nio.
Skottland och Irland kryllar av utmärkta niohålsbanor som turisterna aldrig besöker. Varför då? Helt enkelt för att vi har lärt oss att en golfbana ska ha 18 hål, eller till och med 27 eller 36.
Jag bor och spelar de flesta av mina rundor i södra Sverige. Vi har bara tre ”äkta” linksbanor som kommit med i ”The 246 True Links Courses of the World”, bibeln för varje linksentusiast. Två av dem, Viken och Ljunghusens gamla bana, är niohålsbanor.
Personligen väljer jag alltid en bra niohålsbana framför en medioker 18-hålsbana. Det gäller särskilt när jag reser till en ny bana. Glädjen med att spela samma bana två gånger, som man gör på en niohålsbana för att få ihop en hel runda, är att man redan känner banan på de ”andra” nio. Man får chansen att njuta mycket mer av spelet.
Den här artikeln av Johan Lindeberg publicerades ursprungligen på engelska på vår systersajt Golf Travel Journal. Den har översatts av AI.
