“Din tur att slå ut” ropade jag till Kaia på första tee. Men Kaia var inte beredd, eftersom hon antog att hon skulle vara sist att slå ut i vår fyrboll med tre män och en dam. Till hennes stora förvåning så låg damtee en bit bakom herrtee på första hålet, och hon skulle slå ut först av alla.
Vi är på Burnham & Berrow Golf Club i Somerset längs atlantkusten i sydvästra England. En klassisk linksbana, som av många klassas som den bästa Engelska golfbanan som aldrig varit värdbana till The Open Championship (som vi svenskar ofta felaktigt kallar ”British Open”).
En klassisk bansträckning
Som många linksbanor följer Burnham-banan landskapets naturliga form utan några större ingrepp. När Burnham-banan först spelades i början på 1890-talet så spelade man helt enkelt över sanddynerna, med greenerna utplacerade i dalarna mellan dynerna.
I starten på 1900-talet började banarkitekter designa banor som var mer utmanande. Burnham & Berrow anlitade Harry Colt, och med assistans från Alistair Mackenzie begåvade han banan med den sträckning som den i stora drag haft sedan dess.
Några damer tilläts inte vara med i klubben förrän år 1933, och det är det som är förklaringen till damtees ovanliga placeringar. Det fanns helt enkelt inga damtees när banan byggdes, och de placerades lite som en eftertanke var helst de fick plats när damerna tilläts vara med. Ibland hamnade de helt sonika bakom herrarnas utslag, och då lade man helt enkelt till ett slag till hålets par för damer. And that’s how it is done on the first tee at Burnham & Berrow, par four for men and five for ladies. Och det är så det första hålet på Burnham & Berrow fungerar, par fyra för herrar och par fem för damer.
Ut och hem
Redan på första hålet anar man vad som komma skall. Ett smalt landningsområde för utslaget, med sanddynor på vardera sidan av fairway. Missar du åt höger eller vänster får du ett blint inspel mot green. Att träffa green kräver precision, och när du väl nått den får du uppleva ett annat av banans kännetecken; snabba, undulerade greener, bland de bästa du kan hitta i Storbritannien. Vi förstod att vi stod inför en prövning.
Det första hålet leder oss från stadens utkanter ner mot kusten. Banan går sedan vidare längs strandlinjen på klassiskt links-manér, med vändningen allra längst bort från klubbhuset. Trots att hålen går längs stranden så har man vinklat dem lite olika, så att man hela tiden får vinden från ett nytt, lite oberäkneligt håll. En liten detalj som gör spelet en smula mer ”intressant”.
Din förmåga att hantera vinden blir viktig med start på 2a hålet och framåt. Flera av hålen på den här sträckan kräver precisa utslag mellan eller över höga sanddyner.
Efter de första sex hålen lämnar vi sanddynerna och kommer in på ett mer typiskt links-landskap. Men det betyder inte på något sätt att golfen blir lättare. Gott om pott-bunkrar ligger utplacerade, och kräver god bankännedom för att undvika. På något sätt tycks bunkrarna liksom suga till sig bollarna…
Andra nio är om möjligt ännu bättre än de första. Och de inkluderar en kyrka! Du hörde rätt. Det ligger en kyrka på banan. Detta har krävt en del modifikationer av bansträckningen av säkerhetsskäl. Tydligen räcker det inte alltid med bara böner.
Banan beger sig åter in bland sanddynerna, för att avsluta med ett magnifikt par fyra. Du behöver ett rejält utslag, och har fortfarande ett långt inspel, över ytterligare några sanddyner in mot en green intill klubbhuset – ett utslagsgivande avslutningshål som avgjort många tävlingar.
Om du har lust och krafter kvar i kroppen finns det ytterligare en bana, niohålaren Channel Course, kvar att spela. Channel Course är inte någon liten övningsbana, utan en fullängdsbana full mätbar med huvudbanan i både utmaning och kvalitet. En del föredrar det till och med över huvudbanan.
Vi hann tyvärr inte med Channel Course den här gången, men det ger oss bara en bra anledning att återvända. Och alla ursäkter för att komma tillbaka till Burnham & Berrow är bra ursäkter, för det här är en bana som tål att spelas om och om igen.
Bed & Breakfast
Intill klubbhuset på Burnham & Berrow finns ett litet ”Dormy House” där du kan övernatta. Tyvärr hade vi på den här resan inte någon möjlighet att testa det, men vi ser fram emot att prova nästa resa, eftersom de här små husen blir alltmer ovanliga i det brittiska landskapet.
Istället gav vi oss av till Greenwood Bed & Breakfast en bit bort längs vägen. Att övernatta på en B&B borde vara obligatoriskt på alla golfresor till England. Du får träffa trevliga människor, äta god mat, och du får veta vad som är sevärt i trakten. Vi, som var både hungriga och törstiga, fick tips om en bra bar och restaurang runt hörnet, The Orchard Inn.
Medan vi njöt av vår middag hörde vi lite oväsen från ett intilliggande rum. Ljudet övergick i jublande, och vi blev nyfikna. Det visade sig komma från en match i sk ”skittles”, en typ av bowling som ofta spelas på pubar i trakten, och det här var ett derby mellan lag från två av traktens pubar.
Vi sällade oss till åskådarna, och i pausen mellan två matcher blev jag inbjuden att prova på spelet. Jag siktade så gott jag kunde, och till allas förvåning (inklusive min egen) slog jag ner alla käglorna på mitt allra första försök. Ett perfekt botemedel efter min något bleka insats på golfbanan tidigare under dagen. Behöver jag nämna att jag omedelbart avslutade min karriär i skittles? Det gäller att sluta på toppen 🙂
Englands äldsta golfklubb
Att kliva in i klubbhuset på Royal North Devon Golf Club är som att gå in i ett museum.
Royal North Devon Golf Club har kallats St Andrews of the South. Det är golfens vagga i England, den äldsta klubben i landet, grundad redan 1864. Och när du vandrar runt i klubbhuset får du en inblick i dess intressanta historia. Vart man än vänder näsan möts man av otaliga memorabilier ur golfens historia, från gamla hickoryklubbor till uråldriga golfbollar, för drösvis med pokaler till en näst intill oändlig rad av plaketter med klubbmästare. Här hittar man namnen på många av golfens storheter, namn som James Braid, Harry Vardon och J.H. Taylor. När man sitter vid det stora ekbordet i mitten av rummet med sin pint så känner man verkligen historiens vingslag.
Banan
Ursprungligen designad av själva Old Tom Morris är banan i stort sätt oförändrad sedan Herbert Fowler år 1908 gjorde några smärre ändringar. Banan sträcker sig över sk ”common ground”, närmast översatt som allmänning, vilket betyder att alla som bor i den intilliggande staden har vissa rättigheter, till exempel att ha sina betesdjur på banan. Det kan låta en smula märkligt, men som vi snart insåg så fungerar det alldeles utmärkt. Du spelar golf, fåren och hästarna underhåller gräset. Det är en symbios. Om du ignorerar djuren så ignorerar de dig, de är mycket vana vid golfare. Om du respekterar dem så respekterar de dig. Bara att uppskatta sällskapet och deras bidrag till banskötseln. Och om du hittar din boll i en grop gjord av en hästhov behöver du inte bli bedrövad, det finns en lokal regel som ger dig fri dropp.
Banan följer det naturliga landskapet. Om du tittar på en satellitbild av banan är det faktiskt ganska svårt att se banan, den flyter helt in i omgivningen. Du måste zooma in och försöka hitta en green eller bunker för att lista ut var banan är belägen. Banan är minimalt kuperad, vilket innebär att vinden påverkar spelet en hel del.
Banan börjar med tre ganska flacka hål, och slutar på samma sätt. Det låter enkelt och rättframt, men skenet bedrar. Flera bäckar komplicerar beslutsfattandet och krånglar till spelet. Med början på fjärde hålet är vi som älskar linksgolf i golfhimlen, med ett antal förstklassiga linkshål som följer kustlinjen. Efter vändningen längst bort från klubbhuset stöter man för första gången på ”the rushes”, en slags buskliknande, blommande tågväxt, som äter bollar i dussintal. Tågväxten är rikligt förekommande på resten av hålen. Min enda kommentar är “stay out of the rushes”.
Lyckligtvis försvinner tågväxten på de sista hålen, men istället möts man av något annat som är relativt sällsynt på moderna golfbanor. På the 17:e hålet är greenen dubbelt bevakad, först av en bäck, sedan av en bilväg som korsar banan på väg mot stranden. Att satsa på att nå green på andraslaget slutar sällan väl, i bästa fall i bäcken, i värsta fall genom vindrutan på en passerande bil.
Om du överlever sjutton utan att bli stämd, så möts du av ett relativt rättframt artonde hål som tar dig tillbaks till klubbhuset. Tills du upptäcker att greenen är bevakad av ännu en bäck, talande nog kallad ”The Pill”.
Om du är intresserad av golfhistoria så får du inte missa Royal North Devon. Och även om du inte är det så är banan en underbar linksupplevelse som rekommenderas.
Saunton
När vi hålat ut på Saunton så vände jag mig till medlemmen som ställt upp som vår medspelare och sa ”Om jag bara kunde spel en enda bana under resten av livet så skulle det här vara den”. Jag hade ingen aning om att även Harry Vardon vid en tidpunkt sagt något snarlikt: “I would like to retire to Saunton and do nothing but play golf for pleasure”. Banorna måste verkligen frambringa sådana tankar.
Saunton är en fantastisk plats för golf. Men det har inte alltid varit så, vägen till de två banorna på Saunton har varit kantad av problem.
Allt började år 1897, och den första banan växte gradvis till att 18 hål var klara 1908. Men första världskriget satte käppar i hjulen, och banan återöppnades inte förrän 1919. Ett antal bra år följde, med storspelare som James Braid och Henry Cotton som tävlingsdeltagare på Saunton. Sen kom andra världskriget, och banan förvandlades till ett övningsfält, främst for amerikanska stridsvagnstrupper som tränade inför D-Day. Stridsvagnar på golfbanor är ingen bra ide, och det tog ända fram till 1952 innan banan var helt återställd.
Bättre tider följde, och år 1974 öppnades den omdesignade West Course och Saunton hade nu två förstklassiga linksbanor. Inte många andra golfklubbar (om någon) kan skryta med det.
Så, med två mästerskapsbanor att välja mellan, vilken ska man spela?
Båda banorna är vackert belägna mellan naturliga, orörda sanddyner, The Brandon Burrows, vid Bideford Bay. Sanddynerna anses ekologisk mycket viktiga med över 500 växtarter, och hela området är skyddat av UNESCO som ett reservat. Detta är naturligvis fantastiskt ur konservationssynpunkt, men det ställer stora krav på golfklubben. Till exempel har klubben rensat bort invasiva buskar och underväxt, något som är kostsamt men samtidigt har den fördelen att det nu är lättare att hitta bollen för den som inte håller sig på fairway. Ibland kan det som är bra för miljön även bra för golfen.
The Old Course (East) är den bana som vanligtvis får det bättre betygen. Herbert Fowler drog skickligt bansträckningen mellan sanddyner på ett sätt som gör att du tidvis känner dig som den enda golfaren på banan. The East är även den längre av banorna, drygt 300 yards längre än sitt västra syskon, så dina inspel blir hela tiden en smula längre och svårare. Eftersom banan har hela 13 par fyrahål kan det bli en smula frustrerande för den som inte slår långt. Speciellt nämnvärda hål är nummer två, en par femma på 530 yards, och 17, en par tre på 207 yards.
Den nya banan (West Course) går inte så mycket mellan sanddyner, utan på mer traditionell, kuperad linksmark. Den bjuder också på lite mer variation är East Course, med fler doglegs, och ett antal burns (diken) som kräver en väl uttänkt strategi. På det stora hela en bättre mix av hål, med tre par-5 och fem par-3, varav två bland de sista tre hålen. Det avslutande par trehålet är magnifikt.
West Course är några hundra yards kortare än East, så inspelen är generellt lite enklare. Och tur är det, eftersom greenerna är hårda och snabba, bland de bästa greener vi spelat. Trots att East Course oftast får bättre betyg så står sig West Course bra i konkurrensen. I själva verket skulle nog West Course vara betydligt högre rankad om East Course inte fanns till.
Så vilken bana ska du välja? Du har förmodligen redan listat ut svaret. Du ska naturligtvis spela båda banorna. Men om du trots allt måste välja, så spela West Course om du vill har en rolig och angenäm golfrunda, East Course om du är en duktig golfspelare som är ute efter en riktig utmaning.
Efter rundan kan du avnjuta lunch eller middag i klubbhusets restaurang med utsikt över det utmanande 18:e hålet på East Course.
Naturskön golf
Efter fem dagar golf på fem fantastiska linksbanor (Trevose och St Enodoc var de andra två, i en annan artikel) är det svårt att föreställa sig en bättre plats för linksgolf än Atlantic Links i Cornwall. Oavsett hur många gånger du spelar de här banorna blir ingen runda den andra lik. Jag uppskattade speciellt hur banorna var integrerade i den omgivande miljön, som på Royal North Devon där de lokala invånarna helt obehindrat vandrade runt på banan för att se efter sina djur eller bara ta en promenad.
Det kändes som att banorna var en del av vardagslivet för de som bodde där, till skillnad från på en del andra håll i världen där banorna har blivit artificiellt inspränga med huvudsyftet att locka till sig turister. Här kändes det istället som att golf alltid funnits här, och alltid kommer att finnas här. En behaglig känsla som jag önskar man kunde få på fler golfresemål.
Hitta hit
Närmaste större flygplats är Bristol. Om du flyger till Heathrow eller Gatwick får du räkna med en bilresa på 3-4 timmar, beroende på trafik.