Thaikrydda på golfbanan

Översatt av AI

Det är inte så lätt för européer att förstå golf i Thailand från första stund. Särskilt inte när invigningen består i att bli uppsatt i en femboll. Men golfen i Thailand är lite annorlunda, tack och lov! Variation är ju livets krydda.

”Ta det lugnt. Slappna av. Det här är Thailand.”

Det är vad jag får höra från en dansk medspelare när jag visar upp startlistorna för en tävling under Thailand Golf Travel Market. Jag har blivit uppsatt i en femboll. ”Det här är inte golf!” tänker jag, helt förskräckt. Dansken verkar inte låta sig rubbas där vi väntar på att slå ut i den klibbiga monsunvärmen. Han beställer ett par Singha-öl åt oss i klubbhuset på Palm Hills utanför Hua Hin, tre timmars bilresa söderut från Bangkok.

Han försäkrar mig om att allt kommer att gå bra. Thailändarna har ”halfway house” vart tredje hål, och där finns det mer Singha. Vi befinner oss långt från det effektivitetsmedvetna Skandinavien. Det är bara att flyta med strömmen här. Och på kvällen kan vi ta massage för att lösa upp alla stress- och golfrelaterade muskelknutar.

Jag tittar ner i ölglaset, och där ligger det helt tydligt några ganska stora isbitar. I ölen. Ja, thailändarna gör allt på sitt eget sätt. Det värsta av allt: öl med isbitar smakar gott! I Thailand gör den det. Och efter en vecka med golf i Leendets land kan jag lite mer om både thaigolf, thaimat, thaitrafik och Singha-öl med isbitar.

Caddies åt alla

Thailand är Asiens främsta golfresmål, där sammanlagt 280 banor har gott om plats för alla besökare, särskilt när de gärna tar emot fembollar. Det första du måste vänja dig vid är caddies. De är obligatoriska och nästan alltid kvinnor. Hur mycket hjälp du får av dem varierar. Många är experter på att läsa puttar, särskilt de äldsta kvinnorna (mormor = bra). Men får du en ung och orutinerad caddie riskerar du att antingen få felaktig information eller att hon kan så lite engelska att ni inte kan kommunicera. De flesta kan det enklaste, till exempel ”aim ka pa!” (aim cart path).

I värsta fall kan de vara en smula omotiverade. Jag fick lite ”insiderinfo” från en belgare som bor i Thailand: han sa att de vackraste caddiesarna är så populära att en del av dem kan välja och vraka bland kunderna. Säger du att du hellre vill gå banan än åka bil kan det hända att de vackraste tackar nej till bäruppdraget och att du får gå vidare till nästa caddie i kön.

Caddiesarna har oftast väldigt korta namn; mina hette Nuch, Na, Ten och Noi. Jag trodde att de kortade sina långa namn så att utlänningar skulle kunna uttala dem. Men skälet till de korta namnen är något helt annat. På thai använder man inte ordet ”jag”, får jag veta. Därför måste alla ha ett förkortat namn som de använder varje gång de ska säga något om sig själva. Det blir för långt i vardagen att säga ”Siriporn vill ha papayasallad.”

Hittar du en caddie du gillar kan du be att få henne nästa gång du spelar (kom ihåg att notera både namnet och caddienumret som alla har på uniformen). Om du inte har ringt i förväg får du helt enkelt ta den caddie som står på tur; man får inte välja och vraka på plats. Grundpriset för caddie utöver greenfee och golfbil är 300 baht, knappt 100 kronor, men är du nöjd kan du gärna ge 400 till 500 baht.

Fembollar och sexbollar

Så, tillbaka till de där fembollarna. Thailändarna är ett socialt folk. Ju fler, desto roligare, tänker de. Sådana gammaldags europeiska regler om att det bara ska vara fyra i bollen passar inte alltid dem. Så man kan mycket väl hamna i en femboll, eller till och med en sexboll! I de fallen är det oftast thailändska affärsmän som är ute på banan för att trivas och göra affärer. De nöjer sig inte alltid med en caddie var heller. Någon måste läsa puttarna, någon måste hålla reda på scoren, någon måste köra. Kanske är ett par forecaddies smart. Och så måste man ha en egen caddie som håller paraplyet som skydd mot den gassande solen. Så med fem eller sex spelare, sex bilar och femton eller tjugo caddies per sexboll är det som en liten armé som långsamt rör sig över banan.

Det är en syn för gudar. Kanske inte vardagsmat, men det förekommer. Spelet i de här bollarna går lite fortare än man kanske föreställer sig, eftersom de ibland tillämpar en lite annan etikett på greenen. Vissa banor har en cirkel målad med vit gräsfärg runt hålet: allt innanför strecket är ”given putt”, och man plockar helt enkelt upp utan att bry sig om den där metersputten. Och när den första spelaren har puttat klart tar han gärna med sig sitt följe till nästa tee och slår ut innan alla fem (eller sex) har puttat klart på förra greenen. Ändå kan hela rundan ta sin tid.

Det är då det är genialt med serveringsställen vart tredje hål, vilket är ganska vanligt i Thailand. För är man i bollen bakom är de här stora grupperna oftast otroligt trevliga och släpper förbi dig medan de kanske slår sig ner en halvtimme här och där för att dricka lite Singha eller whisky. Alla är vänner på Thailands golfbanor!

Hua Hin och Khao Yai

Nog om caddies och kultur. Nu till själva golfen. Vi besökte Hua Hin, Thailands äldsta golfresort, och hann spela tre banor: Banyan, Palm Hills och Black Mountain. Sedan körde vi de tre timmarna tillbaka till Bangkok och ytterligare två timmar norrut i riktning mot Chiang Mai. Då kom vi till nationalparken Khao Yai, där vi spelade två banor till: Kirimaya och den westerninspirerade Rancho Charnvee (en rolig bana, försök att bortse från dekorationerna med diligenshjul och caddies som klär sig som cowboys).

Några av banorna var i mycket fint skick, särskilt Black Mountain och Banyan, där greenerna rullade perfekt. Banyan ligger vackert på en tidigare ananasplantage. Den har både berg, kuperat landskap och vatten, och bebyggelsen är så pass undanskymd att banan behåller sin naturkänsla. Den mest dominerande byggnaden är ett tempel på toppen av en klippa ovanför fairway, där en buddhistisk munk har bott de senaste 30 åren.

På frågan om vad munken tyckte om att det byggdes en golfbana precis nedanför hans tempel svarar pron: ”Det vet vi inte. Han har tysthetslöfte.”

Black Mountain är den högst rankade banan i Hua Hin; det är hit European Tour kommer när touren är i närheten. Thailand Classic, en tävling som både Asian Tour och European Tour står bakom, spelas på Black Mountain till och med 2017.

Flera kända spelare använder Black Mountain som vinterbas, bland andra Johan Edfors, Alex Norén, Rikard Karlberg och Thongchai Jaidee.

Rundan på Palm Hills gick helt okej; det fanns flera fembollar, men jag hamnade i en vanlig fyrboll. Banan är den som ligger närmast Hua Hin, men har kanske blivit omsprungen av några av de nyare och flottare banorna som har kommit sedan den öppnade i början av 1990-talet.

Norr om Bangkok var Kirimaya en otrolig upplevelse: golf på en Jack Nicklaus-bana med krävande inspel och stora bunkerkomplex mitt i djungeln. Det vilar ett fantastiskt lugn över hela stället, en stämning som blev ännu mer magisk när vi lyssnade på de tropiska fåglarna och såg blixtar slå ner i de avlägsna Khao Yai-bergen i skymningen från stugans balkong.

Så skönt att sitta där och ta livet med ro, med en Singha eller en grön kokosnöt med sugrör, allt efter humör. Livet går sakta förbi, och vi har ingen brådska. Det här är Thailand.

Den här artikeln av Kaia Means publicerades ursprungligen på norska på vår systersajt Golfjournalen.no. Den har översatts av AI.