Bilden dyker upp i huvudet i all sin svartvita färgprakt. Bogart står där med cigaretten i mungipan, lutar sig fram över golfbagen, och säger med full auktoritet: Play it again!
Jag har just slagit ut bollen på första hålet på Royal Dar Es Salam i Marocko. Efter att först ha frestat mig med ett distinkt klick och en fin stigning återfår bollen sin sedvanliga bana ut till höger. Jag längtar starkt efter att höra Bogarts stämma raspa fram den klassika repliken: Ta en ölboll.
Fem banor – fem unika upplevelser
När man åker till ett land där golfen är relativt ny så är banorna ofta väldigt likartade. Man har tagit fram en vinnande mall, och sedan har man pressat ut banorna, en efter en, den ena snarlik den andra.
Inte så i Marocko. Vi testade under några intensiva dagar fem olika banor i fyra olika städer, och alla banor var helt olika upplevelser. Positiva sådana. Vi håller med Bogart:Play it again. Vi kommer tillbaka.
Först ut – Royal Dar es Salaam
Vi börjar i huvudstaden Rabat. Golklubben Dar es Salaam har förordet ”Royal”, för det var här Kung Hassan II spelade sin golf. Banan anlades redan 1923, långt innan Hassan II fick tillbaka makten i Frankrikes forna protektorat. Men det var Hassan som gjorde golfen populär i Marocko.
Stämningen runt banan är också lite ”Royal”. Hit går inga charterresor, utan här spelar mest Marockos elit och inbjudna gäster. Här spelas också den enda Europatourtävlingen i Marocko, Hassan II Golf Trophy, runt mars varje år. Men banan är öppen för allmänheten, boka en tid, betala en inte speciellt hög greenfee och spela dig runt.
Vi spelade ”Parcours Rouge”, den röda banan, som är den bästa och den Europatourtävlingen spelas på. Banan håller hög klass. Somliga kallar den Afrikas bästa bana, men riktigt så långt vill vi inte sträcka oss. De flesta hålen är ganska smala, och slingrar sig fram mellan fullvuxna Eukalyptusträd. Atmosfären är lugn och sober, man känner sig ofta som den enda gruppen på banan. Banan är flack och kan vid första anblicken te sig ganska lätt. Men så är inte fallet. Den är lång (6427 m), fairways är smala och greenerna är välbevakade av bunkrar. Layouten passar alla nivåer av golfare. Även låghandicapparna i vår grupp fick sig en utmaning, trots att jag själv klarade mig runt banan utan att förlora en enda boll.
Inför sista nio öppnar banan upp sig en smula, med en sjö som gränsar till fyra hål. Nian, en par trea, spelas mot en ö, ett välkommet inslag efter några timmar i ”skogen”. Mer vatten väntar på de följande hålen, men egentligen kommer inte vattnet med i spelet alltför mycket.
Som sig anstår på en ”kunglig” bana så saknas inget i klubbhuset. Maten är förstklassig, servicen likaså, så snart man ställt tålamodsmätaren i Marockoläge. Det lönar sig inte att ha bråttom. Spela golfrundan i den takt du vill, men se till att resten av eftermiddagen inte har några pressande engagemang. Njut av maten och omgivningen, stäng av mobilen, och luta dig tillbaka med en drink i handen.
Marrakech
Don’t you know we’re riding on the Marrakech Express
They’re taking me to Marrakech
All on board that train
Så sjöng Crosby, Stills & Nash i sin berömda ”Marrakech Express” redan 1969. Fyrtio år senare sitter jag i baksätet på en minibuss för den fem timmar långa motorvägstransporten till Marrakech. ”Express” är inte min första tanke. Tiderna förändras. Marrakech är numera en modern miljonstad, komplett med internationell flygplats. Ska du hit är det bäst att flyga, för avstånden är långa i Marocko, och vägarna av varierande standard.
Men i Marrakesh finns medinan kvar, med sitt centrala stora torg Djemaa el Fna. Här hittar du ormtjusare och jonglörer, matstånd och dansande pojkar, allt omgivet av hotell och cafeer på ena sidan och Marrakesh souk, den traditionella afrikanska marknaden, på den andra. Har jag hört. För medinan hann vi inte med, vi var här för att spela golf!
Amelkis Golf Club
Runt Marrakech finns flera fina banor, bl a Palmeraie GC och Marrakech Royal GC, men den här gången valde vi Amelkis GC.
Amelkis är en bana i modern stil, med gott om både vatten och bunkrar. En av låghandicapparna i vår grupp kallade den lite elakt för en typisk ”Floridabana”, kanske för att han visste att den var designad av en amerikan, Cabell Robinson. Och visst påminner den om banor man hittar i Florida, men vi tycker inte det var något negativt. Tvärtom, banan var varierad, och i utmärkt kondition, möjligtvis med undantag för greenerna som var lite hoppiga.
Banan är relativt lättspelad, vi lyckades inte slå bort någon boll, men inte tråkig. Andra nio är vackrast, med mycket vatten, och mer intressanta hål. Banan passar bra för golfare på alla handicapnivåer, och är ett utmärkt val för en golfsemester.
Lunchen efter morgonrundan intas med fördel på uteterrassen med utsikt över artonde greenen. Maten är utmärkt, men se upp med vinet. När vi beställde in ospecificerat rött vin till maten blev vi en smula förvånade (milt uttryckt) när notan kom och priset var 435 SEK för en flaska marockanskt vin. Med andra ord, läs vinlistan innan du beställer.
Efter golfen tog vi oss faktiskt in till medinan, men istället för att beblanda oss med vanligt folk gick vi till Mamounia Hotel, innanför medinans mur, men som i en helt annan värld. Winston Churchill bjöd hit Roosevelt för några dagars R&R under andra världskriget, Alfred Hitchcock filmade i lobbyn, och celebriteter som Chaplin och Rolling Stones har bott här. Hotellet är nyrenoverat för 176 miljoner dollar, och det syns. Yppersta lyx överallt. Unna dig en promenad genom hotellet och trädgården, det är gratis, till skillnad från rummen som börjar kring 5000 kronor natten. Men så har man också fyra anställda per rum.
Mot kusten
Efter ökenvärmen i Marrakech var det skönt att ta ”expressen” mot kusten och den charmiga konststaden Essaouira. En ny motorväg kommer kanske att göra Essaouira till en förstad till Marrakech, men för tillfället är det en skumpig resa på tre timmar.
Essaouira var tidigare en viktig hamnstad, dit varor kom ända från Timbutku via Marrakech, för vidare befordran till Europa och den nya världen. Staden är numera lite av en konstnärsstad, med många gallerier, och kallas också ”Marockos Woodstock” pga den musikfestival som varje år i juni lockar artister från hela världen. Bland andra Jimi Hendrix satte Essaouira på kartan. Tempot är lugnt, klimatet behagligt, och stranden är lång och skyddad av ön Mogador. Här finns också en medina med många små hantverksaffärer. Allt detta lärde vi oss av Apotekets Konstförening, som vi stötte på vid hotellfrukosten. Själva såg vi inte staden, för vi var här för att spela
Världens bästa gratisbana
Några kilometer söder om Essaouira hittar vi Golf de Mogador, en ny resort och golfbana designad av Gary Player. Det hela är till största delen fortfarande en byggarbetsplats, men den första av två planerade artonhålsbanor är helt färdig. Och greenfeen var definitivt i vår prisklass – gratis. Men det gäller att skynda sig. Gratiserbjudandet gäller bara till slutet av oktober 2009. Sedan går priset upp till 30 euro tills dess att hotellet blir klart, sedan 70 euro.
Vi säger det direkt. Det här var den bästa av de fem banor vi spelade den här resan. Layouten var både intressant och utmanande, utan att för den skull vara för svår för medelhandicapparen. Även låghandicapparna i gruppen uppskattade banan, en utmaning från svart tee. Helt enkelt en bana för alla. Dessutom i underbart bra skick (80 banarbetare stod för detta), speciellt med tanke på att man just öppnat banan.
Banan ligger nära atlanten, flera hål har utsikt över havet, speciellt hål 17 där man ser staden Essaouira och ön Mogador. Det enda smolket i bägaren var det två avslutningshålen, 17 med ett blint utslag, och 18 med ett blint inspel. Inga stora invändningar, men lite synd på en annars näst intill perfekt layout.
Under konstruktion är ytterligare 18 hål. Dessa ryktas bli ännu bättre, lite högre upp med fantastiska vyer. På hotellet byggs också för fullt, och intill hotellet planeras en lite by i Provence-stil, öppen för alla, inte bara golfgästerna. Det lovar att bli en imponerande anläggning.
Till Essaouira kommer du med bil från Agadir på ca 2.5 timmar.
Amerikansk galleria, Las Vegas, eller Irland?
Sist ut den här resan var Mazagan Resort, ett mega-bygge designat av denkontroversielle Sol Kerzner (Sun City), Dubai World (Jumeirah Golf Estates), och återigen Gary Player. 350 miljoner dollar har man satsat på projektet, som ska stå klart under hösten 2009.
Mazagan ligger strax norr om El Jadida, längs atlantkusten några timmar söder om Casablanca. När man kommer över krönet och först ser hotellet tror man att man kört fel – det hela ser ut som en stor amerikansk shoppinggalleria, komplett med en jättelik parkeringsplats (vem kör bil hit?). Väl inne i hotellet ändras intrycken, och nu är det Las Vegas som gäller. Fem hundra rum, marmor överallt, stora öppna ytor, buffetrestauranger, och ett stort kasino. Här gäller det att ha kompassen med sig. Själv bodde jag i ”sektor 7”, något som jag blev upplyst om när jag förirrat mig till sektor 2 i jakten på mitt rum.
Väl ute på golfbanan blir intrycket ett annat. Nu känns det som Irland, fast varmare. Ett intryck som förstärktes av den tjocka kustdimma som rullade in från Atlanten. När vi lite senare i rundan kommit upp till det högt belägna hål 13 och såg ut över hela banan så påminde den återigen om en irländsk kustbana, t ex Dooks. Hälften av hålen sträcker sig parallellt med kusten, och har en definitiv links-karaktär. Övriga hål är mer som en parkbana. Exakt hur den slutgiltiga känslan kommer att bli får vi se om några år, när träd och villor är på plats.
Banan är relativt lång, men inte speciellt svår, iallafall när det är inte blåser. De flesta fairways är breda och öppna, med inte alltför många bunkrar. Det är oftast lätt att hitta bollen även om du missar fairway, den enda komplikationen är den sega Isörten som täcker delar av ruffen. Bollen ser spelbar ut, men låt dig inte luras. Isörtens blad är ”suckulenta”, vilket för en golfare enklast översätts till ”tuggummi”. En låghandicappare i vår grupp såg mycket förvånad ut när han efter ett fint slag från ruffen tittade upp för att följa bollbanan, bara för att sekunderna senare hitta bollen kvar vid fötterna.
Mazagan Resort är definitivt en bana som tål att spelas mer än en gång. Och hotellet visade sig vara alldeles utmärkt när man väl lärt sig hitta. Många olika restauranger att välja på, ett fint poolområde, och en till synes oändlig sandstrand.
Extra bonus – Royal El Jadida
Morgonpigga som vi är hann vi med en extra golfrunda på hemresedagen, Royal El Jadida, några kilometer söder om Mazagan Resort.
El Jadida är en charmig bana vid kusten strax norr om staden. Den startar som en skogsbana med flera spännande hål, många dogleg där du måste spela strategiskt, inte bara panga på med drivern. Efter några hål i skogen öppnar banan upp sig med flera vattenhinder. Hålen tvingar dig att göra rätt klubbval, utan att vara för svåra.
Andra nio börjar med flera hål runt en konstgjord sjö. Tolvan är inte för den som slicear, men slår du rakt blir du belönad med ett kort inspel. Men greenen är välbevakad av bunkrar.
De sista tre hålen går längs atlantkusten. Hål 16 är signaturhålet, med en vacker utsikt över havet bakom greenen.
I anslutning till banan ligger Hotel Sofitel, byggt i medelhavsvillestil. Om du har råd ska du bo i en av tvåvåningssviterna, med utsikt över staden El Jadida från den tennisplansstora balkongen. De vanliga rummen är inte heller så tokiga, och prisläget är moderat. En utmärkt bas för en golfvecka.
Tyvärr var greenerna inte i bästa skick när vi var där i oktober 2009. Något man hävdar att man jobbar på, men det kan vara ide att kontrollera innan du åker.
Marocko som golfland
Vad tycker vi då om Marocko som golfdestination? På det stora hela taget ett mycket bra val. Alla banor vi spelade var väl värda ett återbesök. Hotellen var alla bra. Smolket i bägaren var som vi nämnde tidigare den dyra alkoholen, svenskt prisläge på både hotell och golfklubbar. Lite tråkigt att avnjuta några öl efter golfrundan och få en nota på flera hundra kronor.
Vi rekommenderar inte att du som vi åker runt för mycket. Vägarna är av varierande kvalitet, och trafiken är tidvis mycket tät. Allra bäst är nog en paketerad golfresa till en av städerna, för att sedan låta golfvärden guida dig till banorna.