Nya horisonter på Castle Stuart: Arnold Palmers skotska högländerdesign

Kaia Means

Översatt av AI

När Arnold Palmer, 85 år gammal, meddelade att han skulle rita sin första bana i Skottland på Castle Stuart blev resorten i högländerna föremål för stort surr i golfbranschen. Det verkar som om surret kring Castle Stuart aldrig tar slut.

Redan innan den öppnade var Castle Stuart Golf Links samtalsämnet i golfvärlden. Utvecklaren Mark Parsinen hade öppnat Kingsbarns 2000, och den hade fått lysande recensioner. Den låg strax utanför St Andrews, där banarkitekten Kyle Phillips skapade något som skulle påverka trenderna inom golfarkitektur: en linksliknande bana byggd på en löjligt platt bit mark, som redan från första dagen fick se både urgammal och full av ”naturliga” dyner ut.

Parsinen var fast besluten att överträffa Kingsbarns med sitt andra skotska projekt. Han ville ha en bit mark där topografin lämpade sig bättre för golf. Till slut bestämde han sig för ett område på 430 acres (cirka 175 hektar) strax norr om Inverness, med en klippig kust mot Moray Firth i de skotska högländerna. Marken råkade tillhöra den 20:e earlen av Moray, vars förfäder hade byggt Castle Stuart på 1500-talet. När marken var säkrad tog Parsinen in banarkitekten Gil Hanse (senare känd för OS-banan i Rio) och arbetade vid hans sida som ”medarkitekt”.

Inverness och högländerna besöks inte av lika många golfresenärer som St Andrews. Men golfare som vill se mer av Skottland kör antingen de tre timmarna från Edinburgh eller Glasgow, eller landar på den mindre flygplatsen i Inverness. Väl där har de inte lika många golfalternativ som längre söderut i Fife, men de får verkligen sin beskärda del av skönhet, dramatik, hisnande utsikter och unika banor.

Castle Stuart är i dag den mest kända golfbanan i högländerna, ända sedan den visades upp i tv som värd för Scottish Open tre år i rad, 2011 till 2013. Phil Mickelson, som är en trogen deltagare i tävlingen, vann på Castle Stuart 2013 innan han vann sin första Claret Jug på Muirfield en vecka senare. Scottish Open ska återigen spelas på Castle Stuart 2016.

Art déco redan vid ankomsten

Det första man lägger märke till när man kommer till Castle Stuart är det vita, runda klubbhuset i art déco. Älska det eller hata det, men man måste erkänna att det är långt ifrån det gamla vanliga. Heder åt dem för att de vågat pröva något nytt och annorlunda. Det är ett kompakt klubbhus, och utsikten över Moray Firth är hypnotisk (du får också din beskärda del av utsikt under rundan). Den bästa utsikten är reserverad för företagsmedlemmarna på översta våningen, det finns inga individuella medlemskap, bara företagsmedlemskap. Tillhör du den manliga halvan av arten får du ändå en utmärkt utsikt från ditt omklädningsrum på övervåningen, bakom tonade fönster. Jag fick höra att man kan se kompisarna putta på 18:e medan man duschar, men det kunde jag inte kontrollera personligen. Tillhör du den kvinnliga halvan av arten blir du visad till det betydligt blygsammare damomklädningsrummet, där du kan spana in parkeringen om du inte har något bättre för dig.

Det roliga börjar på första tee. De tre första hålen följer stranden, där man ser den klippiga kusten, Firth och Black Isle (egentligen en halvö) på andra sidan.

Redan från början står det klart att Hanses filosofi delvis handlar om generösa landningsytor för utslagen. Bara de vildaste slagen missar de flesta fairways på Castle Stuart, några av dem är 80 yards (cirka 73 meter) breda. Även om du hamnar i ruffen hittar du med största sannolikhet bollen. Men när du väl har slagit ut börjar det bli knepigt. Har du slagit bollen till rätt ställe?

Har du packat ner närspelet?

För om du får ihop en bra score på den här banan hänger antingen på hur ofta du träffar greenerna i regulation (svårt för de flesta vanliga bogeygolfare) eller på hur bra ditt närspel är. Har du med dig ditt bästa spel? Kan du slå en bra bump and run som smidigt rullar bollen över vågorna fram till hålet?

Kan du beräkna dina chippar och pitchar så att de seglar perfekt över de naturligt formade greenbunkrarna? Öva på det innan du beger dig till Castle Stuart.

Fyran är ett kort par 3 i uppförsbacke med Castle Stuart rakt fram som fond, vilket är hela poängen med hålet. Hål 5 till 9 ligger på banans ”mellanvåning”, inte vid havet, men ändå med panoramautsikt. Jag gillar särskilt det vackra par 5-hålet sex, som går nedför mot stranden igen, med en lång och smal green och några underbara bunkrar.

Bunkrar med rufsig lugg

Bunkrarna på Castle Stuart är ett kapitel för sig. De är en blandning av bunkrar med torvväggar och gammaldags ”vindformade” sandgropar (det enda som saknas är några får som kurar ihop sig mot stormen), ibland med båda stilarna i en och samma bunker. På vissa ställen skyddar torvväggar greenerna, men utan någon sandbunker i anslutning. De här ”ögonlocken”, som åtminstone en skribent har kallat dem, är märkliga inslag, tänkta både att skapa en visuell effekt och att hindra spelarna från att få det för lätt runt greenen.

Andra nio börjar återigen med tre hål längs stranden. Elvan är ett minnesvärt par 3 där greenen ligger mot fonden av vattnet, en ”infinity green”, en av flera på banan.

På andra nio finns det ett designfel. Man måste klättra uppför en ”hjärtattacksbacke” för att ta sig från tolfte greenen till trettonde tee. Det blir lite mindre plågsamt tack vare en automat halvvägs upp som delar ut gratis kallt vatten. Det är den sortens backe som skulle avskräcka medlemmar som letar efter en bana att spela varje dag. Men eftersom de flesta golfare bara besöker banan en eller två gånger glöms den snart.

De sista hålen har återigen panoramautsikt, och klubbhuset i art déco ser snyggt retro ut bakom 18:e greenen. Om jag bara fick använda herrarnas omklädningsrum skulle jag vara i sjunde himlen.

Det ska bli intressant att se vilken sorts bana Arnold Palmer skapar på marken intill den nuvarande banan, och om Parsinens designfilosofi får så stort genomslag att de två banorna blir lika varandra. Det blir Palmers första skotska bana. Han har tidigare ritat banor på K Club och Tralee på Irland.

När banan enligt planerna ska öppna, 2019, kommer Palmer att vara 89 år. Om han håller sig kvar tillräckligt länge kanske han till och med får se Scottish Open spelas där, fullt rimligt i början av 2020-talet.

Låt oss hålla surret vid liv och se till att det blir verklighet.