Efter en delad niondeplats i Hassan II Trophy 2026 summerar Freddie Jacobson en vecka med starkt spel, svidande treputtar och en bana som straffar minsta misstag. Samtidigt berättar han om livet på seniortouren, fysupplägget bakom formen och hur fastighetsbolaget i Kungsbacka blivit en andra karriär vid sidan av golfen.

Du kommer från en delad niondeplats i Hassan II Trophy. Hur summerar du veckan?  

Freddie Jacobson: Jag spelade faktiskt riktigt bra, särskilt idag. Det som stör mig mest är en billig treputt på första hålet och några korta birdieputtar som inte gick i, när man slår riktigt bra inspel vill man ju ha betalt. Jag hade gärna satt putten på 16:e också – det var ett tufft hål i vinden och den putten blev en koppsnurr. Samtidigt känns det som att en bra score låg inom räckhåll, avståndet till toppen är inte jättestort, även om ledar drog iväg lite. Ska man vara med i toppen behövs fyra–fem under par om dagen, och får man bara med sig två glider man neråt i resultatlistan.  

Vad var den stora skillnaden spelmässigt mellan idag och igår?  

Freddie: Det kom lite mer vind på slutet idag, men annars var förhållandena ganska lika. Jag spelade bättre första nio idag, där hade jag lätt kunnat vara tre under. I stället blev det väl ungefär ett under, plus en bogey på tian. Spelet var stabilt och det är nog det jag tar med mig – att det fanns en låg score i korten.  

Du var känd som en väldigt vass puttare när du slog igenom. Hur ser du på din spelprofil idag?  

Freddie: Jag är fortfarande stark runt greenerna och med järnklubborna. Skillnaden mot förr är att jag blivit bättre från tee. Jag gör färre misstag från tee och har behållit längden tack vare bra fysträning. Samtidigt märker man, när man bor i Sverige, att man tappar lite på finessspelet under perioder när man inte kan träna på gräs. Men just den här veckan gjorde jag bara två bogeys där jag missade green – resten kom från treputtar, och det är klart det kostar.  

Du pratar mycket om strategi och fokus. Hur har ditt sätt att spela golf förändrats med åren?  

Freddie: Jag spelar smartare idag. Jag är fortfarande offensiv, men det är mer huvud med i besluten. Jag lägger mycket vikt vid att vara närvarande i varje slag och inte kasta bort slag på slarv – att ta sin tid, göra rutinen. På den här nivån ligger marginalerna i de små sakerna. Börjar du hafsa kan det rinna iväg snabbt, och då är det tufft att vända.  

Hur mycket påverkar värmen och banan ditt spel?  

Freddie: Ganska mycket. När det är 35 grader i stället för 20 slår jag kanske fem till tio yards längre med fulla wedgar, ibland mer i medvind. Det måste man justera för. Sen är det nya grässorter, ny sand och olika hårdhet på greenerna varje vecka, så man lägger alltid extra tid på att känna in fart, rull och hur bollen reagerar runt green. Banan här är väldigt utslagsgivande med ondulerade greener och små platåer, så du måste både ligga på fairway och ha bra längdkontroll med järnen. Spelar du dåligt blir du straffad, spelar du bra finns det gott om birdiemöjligheter.  

Din fys ser strukturerad ut. Hur ser en typisk tävlingsdag ut fysiskt?  

Freddie: Ofta kör jag ett gympass på morgonen och sedan ett kortare fyspass till ute på banan innan jag börjar slå. Jag fokuserar på hälsenor, vader, baksida lår, höftböjare, framsidor och rörlighet i ryggen. Målet är att kroppen ska kännas så lika som möjligt varje dag. Efter rundan blir det stretching och gärna kyla. Även om man kör golfbil mellan många slag så går man ändå sina 6–7 kilometer, och med två fyspass blir det en rätt bra utmaning för kroppen. Det här har jag blivit bättre på med åren, när jag var yngre hade jag varken samma rutiner eller samma kunskap.  

Hur skulle du beskriva livet på seniortouren?  

Freddie: Det är mer “back to basics” jämfört med huvudtouren. De flesta reser med sin caddie och ett litet team, inte med full entourage. Det gör det mer socialt mellan spelarna, särskilt innan tävling och på kvällarna. Men man ska inte tro att det är mindre tävlingsinriktat, alla här är extrema tävlingsmänniskor. När första tävlingsdagen börjar går alla in i sin bubbla. För mig är det en stor del av grejen, att fortsätta att testa sig. Samtidigt är det ett väldigt bra sätt att hålla igång kroppen och hälsan.  

Hur viktig är ekonomin för dig i det här skedet av karriären?  

Freddie: Helt ärligt – jag skulle inte resa runt så här om det inte fanns en chans att tjäna pengar. Jag hade inte legat och pendlat med jetlag från Sverige annars. Touren har legat ganska stabilt ekonomiskt, och ligger du i det övre skiktet är det tillräckligt bra. Hamnar du i mitten och bor i Sverige, då går det inte ihop med alla resor, flyg, caddies och kostnader runt omkring. Jag tror faktiskt att jag snittar ungefär samma per tävling nu som jag gjorde på PGA‑touren, och det är rätt bra. Nyckeln är att utnyttja de första åren som “yngre” på seniortouren när du fortfarande har längden i slagen.  

Hur länge ser du dig själv fortsätta på den här nivån?  

Freddie: Så länge jag håller mig frisk, ryggen är okej och jag tycker det är roligt. Jag tar det en vecka, en dag, ett år i taget. De första fem åren här ser jag som de viktigaste att trycka på, sen får allt efter det bli bonus om jag kan hålla nivån. Man ser bra exempel i spelare som Jiménez och Langer, som visat vad som går att göra långt upp i åldrarna med rätt disciplin.  

Du driver också ett fastighetsbolag hemma. Hur passar det in i helheten?  

Freddie: Vi har byggt upp ett fastighetsbolag i Kungsbacka under nästan 15 år. Vi har bland annat byggt en butik åt Coop, ett hus där STC‑gym och Region Halland nu flyttar in, och fler ytor som ska hyras ut. Under de åren jag spelade mindre golf har det varit fullt fokus på byggen, hyresgäster och att rusta upp. Det har varit mycket jobb, men också ett sätt att slå ner rötterna hemma efter många år utomlands. Nu har jag både tävlingsgolfen och den verksamheten, och den kombinationen trivs jag väldigt bra med.  

Text och Foto: Anders Ellqvist och Bo Sjösten